Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXII. Charlie Hexts förtröstan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— sannolikt en rekryt, som inrullerats
i något särskildt syfte, som Winnie
först måste taga reda på.
— Jag skall göra hvad ni begär#af
mig, medan ni är här, sade Charlie
Hext med nästan ohörbar röst. Hon
var alldeles öfverväldigad af det
bryd-samma i att, första gången i sitt lif,
bära fruntimmerskläder och åfven öfver
att få träffa Roddys syster. Lomax
hade, då han instruerade henne rörande
de plikter hon skulle uppfylla, i
förbigående nämnt den nya fångens namn,
och Charlie hade gissat sig till resten.
— Jag kommer nog inte att stanna
här länge, om ni gör hvad jag befaller
er, svarade Winnie, undrande om
skyggheten vore låtsad och i så fall hvarför,
och det är att ni genast hjälper mig
att komma bort från detta ställe till
min fars egendom, Bassett Hall.
Men Charlie skakade endast
bedröf-vad på hufvudet.
— Om jag kunde släppa ut er,
skulle jag äfven kunna slippa ut själf,
svarade hon, men Jasper Lomax låser
alltid in mig på natten och når han
inte är hemma.
— Låser alltid in er? ropade Winnie,
hakande sig fast vid dessa ord. Vill
ni därmed säga att ni vistats här en
längre tid och att ni hålles kvar här
mot er vilja liksom jag själf?
— Jag kom hit af fri vilja, men —
men jag ville inte göra hvad man
begärde af mig, därför hålles jag
inspärrad, sade Charlie och tillade i en
skälfvande hviskning: Om jag finge
råda, skulle vi två i natt vara tusen
mil borta från den här skogen.
Winnie stirrade skarpt på denna
besynnerliga flicka, som liknade en
gosse, och mer än misstänkte en fälla
i hennes påståenden om en olycka
snarlik hennes egen. Men då hon såg
på de oskyldiga ögonen, som tycktes
vara nedslagna af blygsel fastmer än
på grund af någon medveten
brottslighet, på den känsliga munnen, som
skälfde af de mest olika sinnesrörelser
och på hela gestaltens stora ungdom,
började hon tvifla och tviflet förbyttes
till medlidande.
— Stackars liten! utbrast hon. Jag
tror ni är ärlig, och det förefaller mig
vara en hel evighet, sedan jag talade
med en ärlig människa. Berätta
alltsammans för mig, vi kunna kanske
hjälpa hvarandra.
Men så stor var den fasa, som
Lomax ingifvit Charlie, och så stor
var äfven hennes fruktan för att blifva
behandlad som en medbrottsling till
dessa skurkar, som hon blifvit tvungen
att hjälpa, att hon ännu ej vågade
göra detta. Hon gjorde ett försök att
undvika ämnet och slugt nog leda på
tal ett annat sådant, som intresserade
henne ofantligt.
— Jag har sett er bror, han — han
var mycket god mot mig, då jag örfilade
upp honom, stammade hon.
W’innie började glömma sina egna
bekymmer för den nyfikenhet, som
denna besynnerliga unga varelse väckte
hos henne.
— Har ni örfilat upp Roddy?
ropade hon, icke vetande om hon skulle
bli ond eller känna sig road. Hvar
träffade ni honom och hvad hade han
gjort för att komma er att till den grad
glömma er ställning.
— Det var, då jag trodde mig vara
underskogvaktare, miss. Jag bar
manskläder den tiden, enligt min pappas
önskan. Jag befallde er bror att gå
ut ur skogen, och han gissade att jag
var en flicka, stammade Charlie och
blef alltjämt mera förbryllad.
Men hennes förvirrade tal gjorde
sin nytta, i det att det afledde Winnies
sinne från denna för henne obegripliga
biintrig till hufvudsaken: Landon
Tres-singhams fara, agatknappen, hennes
eget tillfångatagande och de Guérins
machinationer i allmänhet. Hon hade
icke varit i stånd till att i den mörka
natten, som ej upplystes af någon måne,
se det ställe, till hvilket hon blifvit
förd, ej häller hade hon i ankomstens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
