Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXII. Charlie Hexts förtröstan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upphetsning i mannen, som tagit emot
henne, kännt igen skogvaktaren, som
härom dagen visat bort henne från
.baronens territorium.
— Säg mig en sak, sade hon
alldeles andfådd, befinner jag mig i
Hartslock Wood, och var den mannen
skogvaktaren?
— Så kallar han sig, under det
namnet är han känd här i trakten,
lydde Charlies reserverade svar.
— Då är han en mördare, ropade
Winnie i stor upphetsning. Han är
den man — nu minns jag honom —
som bar en väst med agatknappar, och
han är den man, som dödade
kyrkoherden i sakristian den förfärliga
söndagsmorgonen för sex veckor sedan.
Den verkan, som detta utrop hade
på Charlie Hext, var så stor att den
hejdade Winnies egen tankegång.
Flickan i de så tafatt burna kläderna spratt
till af fasa, hennes ögon stirrade
framför sig i ofördold förfäran, och hon
skälfde i alla lemmar, så att hon höll
på att sjunka till golfvet.
— Kyrkoherden mördad i sakristian
för sex veckor sedan, jämrade hon sig,
Gud i himlen, haf förbarmande med
mig, ty detta är det första jag hör
därom, fastän jag vet, jag vet —
— Hvad vet ni? frågade Winnie
strängt.
— Att jag själf dödat honom, lydde
det obegripliga svaret, uttaladt som ett
preludium till ett anfall af snyftningar,
som skakade Charlies spensliga gestalt
i följd af de mest förtviflade
själf-förebråelser.
— Icke med egen hand, fortfor
den olyckliga flickan, ryggande tillbaka
för den fasa hon läste i Winnies blick.
Icke det miss, nej, icke det! Jag visste
icke att man hade onda afsikter mot
någon. Det skedde, innan jag fått
klart för mig, hur elak Lomax är.
Men jag hjälpte icke förty till som ett
verktyg. Ja, nu skall jag berätta
alltsammans för er om mig själf och äfven
om den där söndagsmorgonen. Jag
är såker på att min far skulle befalla
mig att göra det, ty han brukade
alltid såga att ett människolif år heligt.
Och bemödande sig om att kväfva
sin sorg, yppade Charlie sin lilla
olyckliga historias djupaste hemligheter —
hurusom hennes far, som nu var i
fängelse, hade försökt skydda henne
mot människors ondska genom att klä
ut henne till gosse, huru Lomax, samma
dag som John Hext fått sin dom,
stådslat henne, skenbart som
under-vaktare, och huru kyrkoherden mr
Mandible kort efter hennes ankomst
till stugan hade kommit dit och blifvit
alldeles ursinnig, emedan Lomax
förbjudit honom att komma åter.
— Ni har då ett ansikte som ett
riktigt tukthushjon, hade den vredgade
prästen ropat, och hvad som är mer,
jag tror mig hafva sett det — i min
brors album på Wormwood Scrubs.
Jag skall titta närmare på fotografierna,
nästa gång jag kommer till staden.
Jasper Lomax hade åhört denna
tirad mycket lugnt, till och med höfligt
för att vara han, hade framhållit att
han endast lydde sin herres order och
helt och hållet ignorerat utfallet mot
honom själf.
Då den ödesdigra söndagen randades,
berättade Charlie hurusom Lomax, ännu
inbillande sig att hon var en gosse,
tagit henne med sig till kyrkogården
en timme före gudstjänstens början
under föregifvande af att de på
baronens önskan skulle spela prästen ett
spratt till straff för hans häftighet.
Charlie hade blifvit instruerad att gå
omkring bland grafvarna och gifva en
öfverenskommen signal åt
sakristi-fönstret, när kyrkoherden eller adjunkten
visade sig, hvarpå han skulle gå direkt
tillbaka till stugan i skogen.
Därpå hade Lomax själf gått in i
kyrkan, som stod olåst mellan
gudstjänsterna, och Charlie hade, sedan han
utfört sitt uppdrag, ej sett till honom
mer förrän nästa dag, då han kom
hem och i köksspisen brände upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
