Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXIII. Jasper tappar nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fickan? Visste han verkligen att hon
hade den i sin?
Då han kom fram till ladan, stack
han handen i fickan och drog den
tillbaka med en svordom.
— Hvar är nyckeln, brummade
han, jag måste hafva glömt den i
stugan.
Och i det han förde handen till
munnen, utstötte han en skarp
hvissling, som hördes öfver den öppna
platsen. Kocken visade sig i stugans
bakdörr.
— Titta efter i köket och
diskrummet, om nyckeln finns där; jag har
kanske tappat den på golfvet eller lagt
den vid slasken, då jag tvättade mig,
ropade Lomax till fransmannen.
Det elaka ansiktet försvann i huset,
och Lomax väntade under tystnad med
rynkad panna. Charlie försökte
föreställa sig de många möjligheter, som
skulle kunna hända, och hvad hon i
så fall skulle göra, men hon var så
förskräckt att hon ej kunde uppgöra
några planer. Den förfärliga tanken
att det varit Lomax afsikt att hon skulle
taga nyckeln, och att han visste att
hon tagit den, öfvervägde allting annat.
Efter en lång stund visade sig
fransmannen åter i dörren för att förkunna
att han letat förgäfves. Nyckeln stod
ej till finnandes på de angifna ställena.
Lomax utstötte en ny ed, och den
blick han sände Charlie, kom henne
att vänta det värsta Men då han
talade, var det för att banna henne
för något, som visst icke fanns i hennes
tanke och lika litet röjde sig på hennes
ansikte.
— Bliga inte på mig så där, din
oförsynta slyna! snäste han. Nu tror
du väl att jag är i trångmål, emedan
jag förlagt nyckeln, och att jag måste
dyrka upp dörren och släppa ut dig,
tills den blifvit lagad. Men inte går
det på det viset, inte. Jag har skaffat
mig en extra nyckel, nu går jag och
hämtar den.
Ständigt brummande skred han
tillbaka till huset. Charlie visste icke
alls hvad hon skulle göra. Hennes
första ingifvelse var att ställa ifrån sig
brickan och springa in i skogen,
förlitande sig på att få ett stort försprång,
innan Lomax komme åter, så att hon
kunde slippa ut ur skogen. Tanken
att alldeles andfådd komma till the
Hall med nyheter för Roddy om hans
saknade syster var förtjusande. Men
var icke detta månne just den väg,
som man väntade att hon skulle välja,
och därför den, för hvilken något
listigt försåt hölies redo? Hon skulle
äfven kunna gömma sig i skogen till
mörkrets inbrott och sedan komma
tillbaka till ladan och, medan Lomax
sof, släppa ut Winnie med nyckeln,
som hon annekterat. Men äfven denna
plan var för lätt och var säkert
beräknad på förhand, om, som hon
fruktade, Lomax’ förtret öfver förlusten af
nyckeln vore låtsad. Nej, båda dessa
vägar voro fulla af osynliga faror.
Hon vågade ej påtaga sig ansvaret.
Hon stod alltså där, enligt hvad
hon tyckte en evig tid, hållande i
brickan och omedvetet plågad af de
fladdrande banden i den lilla näpna
mössan, som utgjorde en del af hennes
nya dräkt. Först efter förloppet af
tio långa minuter återvände Lomax
med en annan nyckel, och hans
beteende kom Charlie att glädja sig öfver
att hon ej följt sin första ingifvelse.
Han visade alla tecken till ett blindt
raseri, som han försökte bekämpa med
en ansträngning, som gjorde honom
mållös. Det var, liksom om han kände
sig besviken öfver något, som hon
försummat, något som rubbade ett på
förhand uppgjordCprogram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
