Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - Öga för öga, tand för tand. Novell af Conan Doyle. Öfversättning för Varia - En infam angifvelse. På jakt efter preussarnas mördare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åtta hundra francs, men bönderna
för-blefvo omutliga. Upprörd öfver att
mordet på en af hans korpraler
för-blifvit ostraffadt, gick han slutligen
ända därhän att utlofva en summa på
tusen francs, och lyckades verkligen,
tack vare denna sin frikostighet, köpa
en arrendator, en viss Francois Revane,
hvars normandiska girighet var ännu
större än hans patriotism.
En infam angifvelse.
På jakt efter preussarnas mördare.
— Ni säger er känna
upphofsman-nen till alla dessa attentat? frågade
öf-versten, i det han med ovilja
betraktade mannen med mårdfysionomien,
som stod framför honom.
— Ja, öfverste.
— Och det är?
— Lägg först fram mina tusen francs,
öfverste.
— Jag kommer inte att ge er en
sou, förrän jag låtit konstatera, om er
berättelse är öfverensstämmande med
sanningen. Hvem är det alltså, som
har mördat mina soldater?
— Det är grefve de Chåteau-Noir!
— Ni ljuger! röt öfversten i
vredgad ton. En adelsman är inte i stånd
till att begå dylika brott.
Bonden ryckte på axlarna.
— Chåteau-Noir ligger omkring fyra
mil härifrån, inte sant? frågade den
tyske officeren.
— Precis trettio kilometer, svarade
bonden.
— Känner ni till stället?
— Jag har arbetat där förr i världen.
Öfverste von Gramm ringde med en
liten klocka.
— Gif den mannen litet mat och
håll ögat på honom, sade han till den
inträdande sergeanten.
— Hvarför vill öfversten hålla kvar
mig? Jag har ingenting vidare att säga.
— Vi behöfva er som vägvisare.
— Som vägvisare? Än grefven då?
Tänk, om jag folie i hans händer! Åh,
öfverste...
Den preussiske officeren tecknade åt
honom att gå sin väg.
— Skicka genast hit kapten
Baum-garten, sade han därpå till sergeanten.
Den officer, som strax därefter
infann sig, var en medelålders man med
väldiga käkar, blåa ögon, ljusa
knäfvel-borrar och ett ansikte, som var rödt
som en tegelsten. Han var en
hederlig och pålitlig officer, fastän litet
trögtänkt.
— I natt måste ni företaga en
rekognoscering till Chåteau-Noir, kapten,
sade öfversten, ni skall häkta grefven
och föra hit honom. Tveka inte att
skjuta ned honom, om han skulle
försöka fly.
— Hur många man skall jag taga
med mig, öfverste?
— Vi äro omgifna af spioner, och
vår enda utsikt till att lyckas, är att
kasta oss öfver honom och bemäktiga
oss honom, innan han hunnit känna
igen expeditionen. En talrik trupp
skulle ådraga sig uppmärksamhet, men
å andra sidan får ni ej riskera att blifva
afskuren från oss.
— Jag kan marschera mot norr
liksom för att söka en förbindelse med
general Goeben. Därpå skall jag följa
den väg, som jag ser utstakad på er
karta och skall nå Chåteau-Noir, innan
någon hört talas om oss. I så fall tror
jag, att tjugu man ...
— Mycket bra, kapten, jag hoppas
återse er i morgon, åtföljd af er fånge.
Kapten Baumgarten lämnade den lilla
staden Andelys på kvällen med sina
tjugu soldater af regementet Posen och
styrde kursen mot nordost, följande
stora landsvägen. Fyra kilometer från
staden lämnade han landsvägen för att
slå in på en smal biväg med djupa
hjulspår, som hastigt skulle föra honom
till målet för expeditionen. Ett tätt,
iskallt duggregn föll på de höga
popp-larnas kala grenar, bildande djupa
rännilar på båda sidor om fältens af ovä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
