Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - Skäggets historia. (Efter Umschau)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tascher, och det modet togo i
synnerhet de nordfranska folken efter.
Genom dem kom detsamma med Vilhelm
Eröfraren till England.
Till Karl den store skall uttrycket:
att slåss om kejsarens skägg —
»påf-vens skägg», heter det lika ofta — kunna
hänföras. Historien h^r att förtälja
följande om detta uttrycks härledelse.
Två tyska grefvefamiljer hade i
urminnes tider legat i fejd om en mycket
fruktbar dalgång, som båda häfdade sin
rätt till. Då familjerna i ett par
århundraden hade användt näfvarne som
bevismedel,
kräfde
myndigheterna
omsider idet
15:e
århundradet, att
parterna
skulle
framlämna ett
något mera
juridiskt bevis
för sina
rättigheter.
Och båda framlade gravationsbref från
Karl den store. Då gravationsbrefven
skulle undersökas, fann man, att sigillet
på det ena framställde kejsaren med
skägg, men på det andra utan. Om nu
Karl hade burit skägg eller ej, det skulle
sålunda bevisas — däraf berodde
do-kumenternas äkthet. De rättslärde
gjorde sig all upptänklig omak för att
vinna klarhet härutinnan, men Karl hade
nu hvilat 600 år i sin graf, och de
lärda stredo om hans skägg, till dess
att striden blef ett ordspråk.
Se vi nu på skäggets historia inom
det kyrkliga gebitet, så finna vi påfven
Leo den tredje, som julnatten år 800
krönte Karl till romersk kejsare, vara
den förste påfve, som rakade sitt skägg.
Många efterliknade honom, utan att det
dock kom till något bestänidt förbud
mot prästaskägg. Ett sådant förbud
gafs först år 1170 — det var påfven
Alexander den tredje som utsände det-
samma, och det framkallade en riktig
storm i hela kristenheten. Man kallade
det kätteri, att prästerna i Rom läto
raka sig; för att påvisa det ogudaktiga
i ett sådant förbud framdrog man en
del bibelställen. I synnerhet var det den
grekiska kyrkan, som arbetade för skägget.
Resultatet blef, att de grekiska andliga
be-höllo skägget, de romerska rakade bort
det, och det af ett skäl, som, sedt med
dåtidens ögon, måste räknas för fullt
tillräckligt: man var rädd för, att det
till Herrens blod förvandlade altarvinet
skulle till en del stanna i prästens skägg
och därvid
på ett
ovärdigt sätt gå
till spillo.
Det befalldes
att prästerna
skulle raka
sig minst
hvar 14:de
dag, i
klostren lät man
en af
bröderna inlära
sig barberareyrket — ty äfveni de flesta
munkordnar infördes i lag befallningen
att gå slätrakad. Och i synnerhet i
Frankrike tog man saken så strängt,
att domkapitlet i Troyes en gång till
och med nekade en orakad biskop
tillträde till katedralen. En annan fransk
andlig, Jean de Norville af Orleans,
sökte och fick tillåtelse att bära skägg
— af hänsyn till hans ställning som
sändebud i ett främmande land.
Utom Frankrike hade det nämligen
gjort sig gällande ett skarpt motstånd
mot det gallisk-romerska slätrakandet.
I ord och skrift arbetades det sålunda
i Tyskland för skäggets skönhet och
värde, och både där och i Spanien kom
»mannens skönsta prydnad» till heder
och värdighet igen — under det att
på samma gång håret på hufvudet blef
kortare. Det är i det hela taget
ganska egendomligt att hvarje gång
skägget får lof att utveckla sig fritt, kräfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
