Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - En lyckans guldgosse. Öfversättning för Varia af Chr. Engelstoft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LYCKANS GULDGOSSE.
ÖFVERSÄTTNING FÖR VARIA AF CHR. ENGELSTOFT.
Gullmäktigen Schröder stod i hörnet
* af Hauchsvej och Fredriksbergs
allé, stötte med en smäll sin tunna
rottingspromenadkäpp i den mörkgrå
trottoarkanten och såg en sista gång
nedför vägen efter registrator
Mortensen och hans hustru, som alltjämt
blefvo mera otydliga, tills de slutligen
försvunno mellan träden. Gaslyktorna
voro släckta. Klockan gick på ett. Det
var ganska mörkt. Registratorn var
icke nykter, och frun talade högt och
alltjämt högre och mycket ifrigt.
Schröder hörde hela tiden hennes röst.
De hade alla varit hos kontorschefen
Buts, ty det var torsdag.
»Man bör ej förtära spritdrycker, och
man bör ej gifta sig», sade Schröder
och nickade.
Äfven byråchefen hade varit
påverkad af suparna och ölet och
konjaken och whiskytoddyn, och Klara
hade varit ond.
»Nej, man skall arbeta.» Och
Schröder stötte ånyo käppen i stenen och
vände sig halft om på högra klacken
samt började gå i riktning mot staden,
icke fort utan med fasta, säkra steg,
afpassande sin gång efter dem han gick
förbi och dem han mötte.
»Inte emedan det i och för sig är
roligt att arbeta, utan emedan den, som
arbetar ihärdigt och allvarligt, glömmer
att ha tråkigt och att sörja och att ha
behof.
Hans pengar räcka alltid till och
föröka sig.
Hans anseende växer, och hans
sinneslugn blir djupare... Skenbart är
det fan så tråkigt att sitta med torr
mun och utan att säga ett knyst i en
vrå vid en tillställning där det drickes,
rökes, pratas och spelas 1’hombre och
det till på köpet hos ens egen
byråchef, som gift sig med den dam,
man själf älskade och åtrådde!»
Schröder sköt fram bröstet, som var
mycket smalt, och slog en knyck på
nacken.
»Men Buts är skyldig mig fyra tusen
kronor med åtta procents ränta att
betalas inom tre år i månatliga afdrag.
Jag har pant i hans möbler och i
hans lön.
Och Mortensen är skyldig mig
tusen kronor, hvilket hans fru vet och
är mycket mån om att hemlighålla. De
respektiva fruarna veta besked om sina
respektiva mäns skuld till mig, men
inte om hvarandras.»
Schröder lät långsamt sin vänstra
hand glida öfver sina svarta mustascher
och höll fast i hakskägget, som var
jämförelsevis större, och drog det uppåt.
»När f. d. Klara Stjärnenfeldt då
småler åt mig och ser svärmisk ut»,
fortfor han, — > hon har i öfrigt blifvit
ganska fet — och säger: käre
Schröder ...
Eller fru Mortensen nickar. . .
Och när Buts klappar mig på axeln
och är förtrolig: Du gamle . . .
Och registratorn med de evigt
korslagda benen lägger sig bakåt i stolen
och grymtar och grymtar, tills han
börjar skratta och säger: »Det är, ta
mig fan, konstigt att jag inte kan ha
den äran att dricka med er, mycket
ärade herr Schröder» — på det sättet
tror han att han retar mig med att jag
är nykterist — »det är, ta mig fan,
löjligt!» — och han sitter och
svettas...
Då roar jag mig. Jag sitter i min
vrå, allvarlig och tyst som grafven och
skrattar i mjugg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
