Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXIV. Baronens fintlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leenden. Den där lilla episoden var
glömd af henne i alla fali, sedan
hennes rival förflyttats till Hartslock Wood,
förebådande, som baronen försäkrat
henne, antingen hennes frigifvande eller
en flyttning längre bort, i händelse hon
skulle neka afstå från vissa idéer, hvilka
baronen tämligen sväfvande beskrifvit
som farliga för deras laglösa förbunds
säkerhet.
— Hvad står på, ma chérie? frågade
de Quérin. Du är då
personifikationen af en vacker härold. Det ser ut,
som om du komme för att underrätta
mig om något.
— Endast att tornväktaren har blåst
i talröret för att säga att en gosse gått
in genom stora porten och kommer
uppför alléen, svarade fransyskan. Det
var en utmärkt idé af dig, Henri, med
denna inrättning för att skydda oss mot
plötsliga öfverrumplingar.
— Baronen klappade hennes fylliga
arm, som hon stuckit in under hans
egen.
— Jag är ett slags Moses, som
leder er, alla mina barn, till det
förlof-vade landet, spann han i sin slätaste
ton. Och tänk så bra det är för er
alla att vid rodret ha en man med
förstånd, en som icke glömmer detaljerna.
Ja, jag är verkligen egenkär nog att
skryta med att min vakttornsidé var
god! Den satte mig äfven i stånd till
att med passande skyndsamhet bemöta
den där usla engelska missens planer
härom dagen. Du har väl glömt din
enfaldiga svartsjuka, du mitt hjärtas
drottning?
— Ack ja, den har jag glömt, den
har försvunnit som en vind, suckade
Coralie hänförd. Men hon iakttog
honom icke förty och sneglade åt
honom med ena ögat, undrande hvarför
hans blick alltjämt drogs åt skogsvägen
i stället för till den breda körvägen,
hvarest gossen, som hon anmält, snart
skulle visa sig.
— Säg mig, Henri, fortfor hon, i
det hon klappade honom på armen, är
flickan, som lade sig i våra planer,
och för hvars skull jag var så tokig,
ännu kvar i skogen?
Baronen besvarade smekningen
genom att trycka handen, som klappade
honom.
— Ja, stackars toka, hon är ännu i
vår gode Lomax’ vård, svarade han.
Det beror alltsammans på en usel knapp,
om hon skall stanna där för alltid i
en okänd graf under de gröna träden,
bien entendu, eller om hon skall vända
åter till pappa Basset med en historia
om att hon blifvit kvarhållen af en
skurk till skogvaktare, som denne
ridderlighetens beau prince baron de
Gué-rin genast skall taga itu med att tukta,
dock endast för att upptäcka att han
flytt från skådeplatsen för sin
våldshandling.
Coralie funderade en stund på den
lögnaktiga historien och iakttog mer
än någonsin sin kavaljer.
— Jag är inte svartsjuk, sade hon
därpå, allt det där är slut! Men, mon
cher ami, jag skulle vilja ge mig ut
på min resa för att afyttra alstren från
monsieur Lomax’ grande fabrique,
innan jag öfvertygat mig om att allt är
klart.
— Det blir klart, sade baronen.
Och här kommer, om jag icke misstar
mig, budet, som skall underrätta oss
därom.
En rödblommig pojke hade vikit
af från alléen för att stiga upp på
terrassen och drog nu, då han närmade
sig, ett litet paket upp ur fickan.
— Sjuksköterskan på the Hall
befallde mig att gå hit med detta, sir,
och jag fick ej låta någon annan röra
det utom ni, sade gossen, i det han
räckte fram paketet, som var
sorgfälligt försegladt.
Med möda undertryckande ett
triumferande leende kastade baronen en
slant åt gossen och föreslog honom att
gå till byn och ge ut den. Först då
den lille budbäraren var utom syn- och
hörhåll, öppnade han paketet och fann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
