Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXIV. Baronens fintlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i detsamma en agatknapp och följande
kortfattade biljett:
— Käre sir! Jag hade litet svårt
för att upptäcka stället, hvarest knappen
blifvit gömd, därför har jag ej kunnat
sända den förr. Jag litar på att den,
som ni antydde, skall hjälpa till att
återföra miss Bassett till hennes
vän-ner, och att mina tjänster i denna sak
ej skola glömmas.
Er tillgifna Alice Redfern.
— Se så där, ropade baronen, nu
kan du gräfva en ännu djupare graf
åt din svartsjuka, miss Coralie.
Knappen, som förorsakat mig så många
bekymmer, är omsider i mina händer.
Här kan du själf se hvad min
korrespondent, som jag mutat, säger om att
den skall göra slut på Basset-historien.
Coralie genomögnade biljetten och
återlämnade den med en suck af
belåtenhet.
— Jag tviflade icke, Henri, men detta
är i sanning öfvertygande, sade hon.
Jag förmodar att miss Basset kommer
att genast återvända till sitt hem.
— Redan i dag, och här kommer,
liksom om han vore kallad,
syndabocken, som skall bära skulden, återtog
baronen, hvars uppmärksamhet till och
med i det spännande ögonblick, då
han .mottog knappen icke ens under
tio sekunder låtit afleda sig från
skogsvägen. Nu skall jag instruera Lomax
huru han skall bära sig åt. Det var
då tur att han kom så lägligt.
— Lyckan ler alltid mot min Henri,
mumlade den sköna Coralie. Nå väl,
du vill nog helst koka ihop ditt diablerie
med monsieur Lomax utan en åhörare,
hvars uppgift fastmer är att lura
växelmäklare ån att handskas med stygga
flickor. Därför bjuder jag dig nu
farväl.
Med en viftning af sin juvelprydda
hand återvände hon till den blå
salongen, och då Lomax kom in, hörde
baronen henne stänga dörren till
rummet efter sig. Coralie hade utan
tvif-vel vändt åter till sin luxuösa budoar,
hvarest hon tillbragte de sysslolösa
timmar, som utgjorde preludiet till
hennes stora fälttåg, med att sluka sina
landsmäns mest vågade litterära alster.
På Jasper Lomax’ panna syntes ännu
samma moln, som skrämt Charlie Hext
två timmar förut, och det blef ännu
mörkare då han mötte sin chefs
granskande blick.
— Det gick inte, brummade han.
Hon tog mycket riktigt nyckeln, men
hon gjorde ingenting annat.
De Guérin skrattade sakta.
— Min käre Jasper, ditt lynne är
förskräckligt, småmyste han. Låt mig
visa dig något för att komma dig att
klarna upp — en agatknapp — från
en alltför vårdslös flyktings väst.
Lomax utstötte ett hest skri och
kastade sig öfver den lilla knappen, som
baronen höll fram till honom,
p* — Ni är då en häxmästare, baron,
sade han. Jag skall aldrig mer tvifla
[på er makt. Detta befriar oss från
många ledsamheter, eller hur?
— Helt och hållet! Vi kunna nu
fortsätta det stora spelet, liksom om
prästen Mandible och åsnan Rattray
aldrig existerat. Och nu skall jag
muntra upp dig ännu mer, min
förträfflige, men trögtänkte och
synnerligen misslynte kompanjon. Jag väntade
inte alls att flickan skulle nyttja sin
undansnillade nyckel, förrän hon
rådfört sig med sin kamrat i fångenskapen.
Listen var till och med finurligare än
du inbillade dig. Den var ämnad att
tillfredställa mig själf rörande en viss
punkt, mon cher Jasper?
— Hvilken punkt, baron?
— Om icke den lilla Hext hört
våra planer, då vi pratade i fabriken.
Du var som vanligt så tvärsäker att
hon inte kunde höra oss, minns du väl.
Men jag löper inte den sortens risk.
Nu veta vi att hon har hört oss, ty
annars skulle hon nog hafva begagnat
nyckeln.
— Det ser så ut, brummade Lomax.
— Jag sade dig att de skulle råka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
