Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXVI. John Hext - Kap. XXXVII. En vild jakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den natt. Jag öfverlämnar dessutom
i era händer Jasper Lomax och en
hans kamrat, som gjorde falska
värdepapper i forening med en person,
hvilken de kalla baronen. Lomax
efterlyses, eller borde efterlysas för mord,
enligt hvad jag förstått af en dam,
som nyss förts härifrån af några
medlemmar af bandet.
— Skulle ni inte kunnat hindra att
damen fördes bort? stönade Rattray.
— Nog skulle jag hafva försökt
det, om jag luktat luntan, sir, svarade
Hext deltagande, så mycket mer som
min dotter fördes bort på samma gång.
Men bofvarna voro förklädda till
polismän, liksom den här uslingen. Jag
upptäckte bedrägeriet först sedan de
voro borta, genom att höra dessa två
prata. De sade något om en snabb
automobilåkning till Emsworth och en
ångare vid färdens slut.
Anföraren för polisstyrkan, en
kommissarie från Scotland Yard, slog
Rattray på axeln.
—• Här är icke en sekund att
förlora, sade han. Jag fruktar verkligen
att de redan fått ett alltför stort
försprång för att vi skola kunna nå
dem.
KAP. XXXVII.
En vild jakt.
Kommissarien, hvars namn var Mac
Taggart, var en ofantligt duglig och
snarrådig skotte. Sedan han hastigt
delat sin trupp, lämnade han några
man kvar vid stugan som vakt med
order att äfven bevaka och visitera
ladan, de öfriga tog han med sig, då
han nu tillika med Rattray drog sig
tillbaka för att förena sig med en
större afdelning af Londonpolisen,
som låg gömd bortom byn i afsikt
af kringränna bandet på Longclerc
Castle.
De tre fångarna tog han med sig,
Caunt och Lomax fortfarande
hopbundna, som John Hext fjättrat dem,
och falskmyntaren gående mellan
honom själf och Rattray, åt hvilka John
Hext på vägen genom skogen lämnade
en utförligare beskrifning på hvad som
händt i ladan.
— Detta år hela sanningen,
gentlemän, slutade han. Jag begriper inte
mycket af alltsammans, men jag
förmodar att ni vet besked, ty inte
hade jag hört talas om någon ångbåt,
förrän de där två bofvarna började
harkla, ej häller visste jag att de hade
ännu en flicka i sitt våld, förrän jag
såg henne. Jag rymde från fängelset
endast för att fara hit och hjälpa min
dotter, och ni behöfver inte frukta att
jag skall försöka springa ifrån er!
Rädda mitt barn åt mig, och jag skall
känna mig stolt öfver att det var jag,
som öfverantvardade de två första
fån-garne åt er.
— Jag kan förstås ingenting lofva
utanför mitt eget departement, Hext,
men jag tror knappast att de skola
vara mycket stränga mot er för det
här, svarade Mac Taggart. Jag vet
att er historia om ångbåten är sann,
emedan den bekräftats af de
underrättelser mr Rattray lämnat oss.
De skyndade vidare, förda af en
bonde från trakten, hvilken de värfvat
under konstapel Sqvareys ännu
oförklarade frånvaro. Han hittades dock
senare alldeles drucken i köket på
Longclerc Castle. De hade närmat
sig stugan från motsatt håll till det,
hvarifrån de falska befriarna kommit
dit och aflägsnade sig nu samma väg,
emedan de funno det klokast att icke
närma sig the Castle, förrän de voro
redo till slutklämmen.
I skogsbrynet, gömd invid en smal
byväg, träffade de polisens
hufvud-styrka, trettio man stark, som skickats
dit under Mac Taggarts kommando
för att afslöja och häkta århundradets
djärfvaste och slugast organiserade
förbrytareband. Alla officerarne voro
civilklädda och hade dessutom för att
undvika att i förtid alarmera sitt byte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
