Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXVII. En vild jakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit dager, skulle kunnat skymta
haf-vet. Baronen måste dock i sin
snabbare automobil hafva mer än behållit
det försprång, han haft från början,
och detta betydde att han måste hafva
tillryggalagt de återstående åtta milen
minst en halftimme förut.
— Vi kunna endast hoppas att
något hinder må uppstå för honom att
komma i förbindelse med sin utmärkta
ångbåt, sade Mac Taggart. Den måste
ligga ganska långt ute i någon af
vi-karne vid Langstone Harbour bortom
Hayling Island och måste förstås skicka
en båt i land genom bränningarna
från ett ansenligt afstånd.
Rattray hade knappast sagt ett ord
på vägen, emedan han känt sig sjuk
af spänning och af efterdyningarna af
den hårda medfarten vid Wites Lane,
men nu skrattade han bistert.
— Hvad kan ni vänta, när ni
handskas med leksaker som det här
skakande vidundret, sade han.
— Det märkvärdigaste är att icke
antingen de Ouérin eller vi själfva
ligga i diket. Det var hoppet om att
något i den vägen skulle kunna hända,
som förmådde mig att följa med er.
— En kullerbytta, eller hur? Nå
väl, det skulle ju kunna hjälpa oss,
om det vore baronen, som råkat illa
ut, sade Mac Taggart i vårdslös ton.
Jag fruktar likväl att han är alltför väl
utrustad för atl lämna oss några
sådana möjligheter.
— Hvad är då det där, sir? ropade
en hes röst i kommissariens öra. Ser
ni inte därnere i en grop, en
fjär-dingsväg framför oss?
Den talande var John Hext, som
lutade sig fram från baksätet. De två
männen visste icke af att han suttit i den
ställningen en hel timme stirrande
framför sig ut i mörkret mellan deras axlar.
Rattrays nattvana ögon voro de första,
som urskilde det föremål, som
falsk-myntaren utpekat — en svart massa
på den hvita vägen, som började blifva
synlig vid daggryningens första sken.
— Hext har rätt, ropade han. Jag
tror verkligen att det är automobilen,
som stjälpt där framför oss. Sätt
sporrarna i sidan, man, eller hvad ni nu
gör för att få den här tingesten att
röra på sig!
Men de körde redan med full fart,
och kommissarien kunde ej göra
annat ån att fortsätta i samma tempo. De
voro endast på två hundra alnars
afstånd från den orörliga automobilen,
då en kvinnas skri nådde dem, och
John Hext skickade ett gladt hallå!
utmed vägen som svar. Då raglade
plötsligt den svarta massan framåt med
en ryck och rusade brummande i väg
mot ljusskenet framför dem.
— Vid Jupiter, den hade gått
sönder utanför min kusins port! ropade
Mac Taggart. Sak samma, detta är en
stor fördel för oss, och vi måste väl
kunna hinna upp den, innan de kunna
få sina passagerare ombord.
Han hade dock knappast hunnit
ropa sin optimistiska förhoppning in
i Rattrays öra, förrän’ polisautomobilen
tycktes sjunka ned åtskilliga tum, vackla
och åter resa sig med en tapper
ansträngning för att besegra något
osynligt hinder. Men därpå sjönk den ned
på allvar och lade sig på ena sidan,
tydligen hejdad af samma lösa jord
öfver ett nyligen lagadt
dräneringsrör, som fördröjt den första
automobilen.
Konstaplarna och John Hext stönade
högt, och Mac Taggart svor, men
Rattray stod på vägen i en sekund,
kännande sig som sin egen herre, nu då
han åter stod på sina ben. Hans
skarpa blick hade redan upptäckt en
stallbyggnad.
— Ni säger att ni känner den
person, som bor här, sade han. Jag
be-liöfver en häst, kom och hjälp mig att
få tag i en sädan.
Så gick det då till att Mac Taggart,
sedan han ringt upp en sömnig
stalldräng, såg Rattray galoppera söderut,
och sedan han förvissat sig om att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
