Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXVII. En vild jakt - Kap. XXXVIII. Djäfvulen skrattar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
timme skulle åtgå för att lyfta upp den
kullstjälpta automobilen ur gropen,
gnällde och fräste han, tills den andra
och långsammare automobilen anlände.
Under tiden dref Rattray sin starka
häst framåt, förtjust öfver det missöde,
som fört honom i sadeln. Den kända
rörelsen ingaf honom förtröstan, där
han slamrade förbi Bere Forests mörka
träd och väckte skogens ekon med
ljudet af fyra ärliga hästhofvar. Han
kände sig ånyo som en man med egen
vilja och en fast hand till att
genom-drifva den — ej mer som ett kolly
gods i en mekanisk leksak, redo att
gå sönder vid ringaste hinder.
Men småningom, allt eftersom han
tillryggalade den ena milen efter den
andra, utan att ännu få syn på den
flyende automobilen, minskades hans
glädje och ombyttes slutligen till en
kväljande fruktan för att han följt en
orätt väg. Han hade ridit förbi
åtskilliga korsvägar, och de Guérin skulle
mycket väl kunnat vika af in på en
sådan och ändå hafva bibehållit sin
kurs mot hafvet. Det var i själfva
verket föga sannolikt att baronens resa
med det arbete, som han ämnade
utföra vid dess slut, planlagts så att den
skulle sluta på stora landsvägen.
Det ljusnade hastigt, och vid nästa
korsväg drog Rattray åt sig tygeln och
kastade en blick utöfver hafsvikarnes
stillastående vatten. Mycket riktigt, på
fyra mils afstånd urskilde han bland
labyrinten af sanddyner masterna af en
ångbåt och midt i hufvudkanalens
silf-verstrimma en båt, som med taktfasta
årtag roddes mot land i den tysta
daggryningen. Enligt hvad han kunde
skönja skulle båten komma att landa
på en plats, som såg ut som en
gyttjig strandremsa eller en ostronbank ett
par mil från det ställe, där han gjort
halt. Inga hus funnos i närheten; det
var just en sådan enslig fläck, som
baronen skulle kunna välja i och för ett
brottsligt ändamål.
Beröringen med hästryggen hade hos
Rattray upplifvat den gamla
djungelinstinkten, och med den födde
spejarens tilltro till moder jord kastade han
sig från sadeln ned på marken och
undersökte den. Gentemot en 40
hästkrafters automobil skulle moder jord
ej kunnat bevara sina hemligheter,
äf-ven om hon velat, och mycket riktigt
visade sig spåren af de stora
hjulringarna, från landsvägen vikande af in
på bivägen.
Med en känsla af lättnad steg
Rattray åter i sadeln och galopperade
vidare, följande de breda spåren. Här
försvann utsikten bakom några
oansade häckar, och först efter ett skarpt
traf, som räckte omkring fem minuter,
men föreföll som hundra år,
uppenbarade sig ånyo den flata kusten vid
viken för hans blick.
Och på den låga stranden, vid själfva
kanten af det oljiga tidvattnet möttes
ryttarens blick af ett panorama,
hvil-kets verkliga betydelse han ej kunde
fatta, förrän ett revolverskott, som
hördes klart och skarpt genom
morgonluften, delvis fastän icke helt
förklarade det.
Där stod den stora
Panhardautomo-bilen omgifven af en märkvärdigt
brokig grupp, och där, femtio alnar från
kusten, låg ångarens båt, hvars
manskap nu lät årorna hvila.
Rattray satte hälarna i hästens sidor
och galopperade vidare; han skulle
velat gifva allt hvad han ägde, om de
varit beväpnade med sporrar.
KAP. XXXVIII.
Djäfvulen skrattar.
Baronen hade med den ständiga
framgångens förtröstan ingen aning om
att han blef förföljd under sin nattliga
färd genom Hampshire, förrän han fått
upp sin automobil efter den förargliga
kullerbyttan, som hade satt polisens
motor i stånd till att nästan hinna upp
honom.
Ropet »Charlie, vi komma!» som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
