Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - En färd på lif och död. Af Jean Jaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
an från ena vägkanten till den andra,
tillryggalade vagnen kilometerna under
ett brummande, som tilltog med hvarje
ögonblick.
»Läs!» bad Raymond, fastmer med
en gest än med rösten.
James Holton närmade sin mun till
hans öra och ropade:
»Vi ha tillryggalagt 189 kilometer.
Klockan är 4.44. Vi göra 145 km. i
timmen».
Och färden fortsattes, och
hastigheten ökades. Nu höllo byarna på
att vakna.
Yrvakna betraktade invånarna de
förbifarande, dock utan att våga sig ut
på gatan. Vagnen passerade som en
åska och försvann därpå i fjärran.
Anländ till toppen af en kulle
varsnade Raymond på långt håll framför
sig det ljusa vägband, som han skulle
passera och alldeles i närheten en
automobil, utan tvifvel den enda, som
varit nog snabb för att ännu ej hafva
blifvit upphunnen. Men den elektriska
kilade med väldig fart nedför
sluttningen och var strax därefter framför den
andra.
Hastigheten ökades ytterligare.
Amerikanaren lutade sig fram och ropade
160 i timmen, samt tillade att visaren
på hastighetsmätaren stannat, emedan
apparaten ej vore konstruerad till att
ange en ännu större hastighet.
»Man måste blockera disjonktörerna,
annars skola de bryta strömmen, som
blir för stark».
»År icke det farligt?»
»Sak samma i»
Hastigheten ökades fortfarande.
Mätaren angaf den ej vidare utan lät till
och med sin visare falla ned på noll.
Men registratorn angaf oförtrutet och
alltjämt fortare våglängden 217, 218,
220; mätaren bevisade hur vansinnig
farten var. Dagen grydde alltmer, och
tiden skred obevekligt framåt. Klockan
var nu 5,4, man hade 50 km. kvar.
Upprörd och förtviflad kände Raymond
katastrofen närma sig utan att kunna
göra annat än att alltjämt resa vidare,
alltjämt fortare.
Nu aflägsnade sig vägen från floden
och gick rakt fram till Pardstown; 10
km. tillryggalades på 3 minuter. James
Holton tog ej ögonen från uret.
Plötsligt gjorde han en förtviflad gest och
ropade:
»5,12! Min dotter!»
»Ser ni solen?» tjöt Raymond.
James Holton vände sig om.
»Inte än, men vi ha 34 kilometer
kvar till Pardlstown.»
Chavenay var blek som ett lik. Den
förfärliga katastrofen var oundviklig,
och man hyste ej mer något hopp.
Hastigheten ökades fortfarande.
Vagnen snuddade knappast vid vägen. De
två männen hakade sig fast och hoppade
upp och ned. Amerikanaren vände sig
dock oupphörligt om för att iakttaga
regr-stratorn och observera solens ankomst.
»Vagnen utsänder rök!» ropade han
plötsligt i ingenjörens öra.
»Det är isolatorerna, som brinna»,
svarade Raymond, »motorerna äro för
hårdt laddade.»
Bullret tilltog. Bågar antändes då
och då på kollektörerna, förstörande
de elektriska ledningarna och
förflyktigande kopparn. Sprakandet i fören
lät som en gevärssalfva, sirenens tjut
öfverröstade ej mer braket från
maskinerna, hvarför Raymond ställde den ur
funktion.
Nu hade man knappast 14 km. kvar
till Parelstown. Klockan var 5,is. Solen
var helt nära, men visade sig ännu
icke. Det var oförklarligt. Vagnen
tycktes flyga.
Registratorn angaf 293 km.
»5,20!» ropade James Holton
förtviflad.
»Väster! Väster!» tjöt Raymond.
Miljardören sände honom en häpen
blick.
»Ja», flämtade Raymond, som höll
på att kväfvas af lufttrycket, »vi ha
hunnit om solen ... 4 minuter för
hvarje grad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
