Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Utanför lagen. Af Anna-Lisa Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är du fri och vi minnas vår lyckodröm
i glädje, som aldrig grumlas af sorgen,
att se känslan svalna och bli till intet.»
Han hade släppt hennes händer och
gick upprörd fram och tillbaka.
»Jag visste inte, hvad kärlek var
förut», sade han, »först i går, då vi båda
kämpade för lifvet, fattade jag, att
kärleken är lifvets fagraste blomma, som
aldrig kan vissna, då den en gång spirat
och slagit rötter vårt väsens innersta
helgedom. Icke kunna vi stå utanför
lagen, låta onda tungor kasta smuts på
vår kärlek, du måste bli min hustru!»
Men Ingegerd vägrade lika bestämdt.
Mot alla hans öfvertalningsförsök satte
hon sitt en gång fattade beslut, att bli
hans hustru utan vigsel, och så gaf
han efter.
I april månad reste Leslie Seafort
uppåt lappmarken till sin lilla stuga
bland fjällen och där ordnade han allt
för att kunna taga emot Ingegerd.
Stugan bestod af ett stort kök med
öppen eldstad samt ett mindre rum,
som han inrädde till sofrum åt den
väntade. Allt som kunnat anskaffas
för pengar hade han låtit föra till den
lilla kojan, så att den nu kunde till
och med för längre tid mottaga gäster
med ganska höga anspråk. Invid
stugan hade han låtit bygga ett större
skjul och anskaffat ved tillräckligt för
ett helt år. En ung lappflicka hade
lofvat att i nödfall hjälpa till med de
tyngre sysslorna. Sålunda var allt
ord-nadt för att mottaga den väntade. En
dag i början af maj reste Leslie ned
till stationen för att möta henne och
sedan gick den sju mil långa färden
med skjuts uppåt fjällen.
Då Ingegerd kom fram, fann hon
sina djärfvaste förväntningar
öfverträf-fade. Hon var öfverlycklig att få taga
det lilla hemmet i besittning och att
få ostörd af alla lefva i sin vackra
dröm. De voro så långt bort från
alla människor, att hon glömde, att de
lefde i laglös lycka och hon erkände
inga andra lagar än kärlekens. Och
tiden gick som en underbar dröm i
ett underbart skönhetens rike och
aldrig gick hennes tanke i ånger till
det lif hon lämnat. Nu förstod hon
hvarför Leslie satt friheten så högt, nu
då hon själf var fri som luftens
fåglar. Tillsammans ströfvade de
omkring i den härliga naturen och
Ingegerd blef stark och härdad under dessa
ofta tröttande vandringar. Med ångest
och förskräckelse tänkte hon på den
dag hon åter måste bege sig ned till
människorna och lefva bland dem. Hon
insåg, att det var omöjligt, att alltid
lefva som de hittills gjort, i nuets
lycka, utan en tanke på framtiden. På
Leslies kärlek tviflade hon icke, men
hon visste, att hon skulle få plikter
mot en annan, som utan egen skuld
skulle väckas till lif i en hjärtlös värld,
en som kanske en dag skulle dömma
hårdt och skoningslöst öfver far och
mor. Hon talade med Leslie om
framtiden och motsatte sig icke längre
hans önskan att ingå lagligt äktenskap
för barnets skull. De skulle lite senare
resa till London och där låta viga sig
i all stillhet, hvarefter de skulle bege
sig till hans gods i Skottland och
stanna där.
Som man redan var i september
månad påskyndade de sina
förberedelser till afresan, då snö hade fallit flera
gånger.
Men ett par dagar före den för
afresan bestämda, råkade Ingegred
vricka sin fot, så att resan måste
uppskjutas. Det dröjde mer än tre
veckor, innan hon kunde stödja på foten
och Leslie gick för hvar dag i ångest,
då han såg, hur det ena snöfallet efter
det andra kom. En kväll började en
våldsam snöstorm rasa och fortsatte
med oförminskad styrka ett helt dygn.
På andra dagens morgon syntes endast
den hvita snön öfverallt, som i
jättestora drifvor låg hopad kring den lilla
stugan — de voro insnöade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
