Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Utanför lagen. Af Anna-Lisa Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han vågade icke yppa deras farliga
belägenhet för Ingegerd, alltid skulle
de bli hjälpta på ett eller annat sätt,
tänkte han. Deras matförråd kunde
räcka i två, kanske tre månader, ved
hade de tillräckligt, liksom lyse, på en
marknad hade han inköpt ett stort
antal renhudar, som nu kommo väl till
pass. Det lilla rummet, som saknade
eldstad, blef afstängdt för köldens skull
och golf och väggar betäcktes med
renhudar. Elden brann på härden
dag och natt, annars skulle kölden
tagit öfverhand. Leslie hade flera
gånger försökt åka på skidor till byn, som
låg tre mil därifrån, men misslyckats.
Ingen fanns, som visste af, att de voro
kvar i stugan, alla, som kände dem,
trodde att de för länge sedan rest
därifrån. — Oktober och halfva
november förflöt och snön låg alltjämnt lika
hög kring stugan. Då försökte Leslie
på nytt taga sig ned till byn för att
skaffa hjälp, i annat fall måste de
omkomma i ödemarken. Ingegerd var
halfdöd af ångest och förtviflan att
icke få följa honom, men han tillät
det icke, då han icke visste om det
var möjligt att komma, ned till byn.
Han lade in lite mat och en flaska
rom och begaf sig af. Så var då.
Ingegerd ensam däruppe i de tysta
fjällen, ensam med sin ångest och sina
själfförebråelser. Om hon genast gått
in på ett lagligt äktenskap, hade de
aldrig behöft gömma sig likt
miss-dådare. — Timme efter timme förflöt,
men ingen kom. Hon underhöll elden,
för att hålla skuggorna och mörkret
borta, skulle han då aldrig komma!
Först efter två evighetslånga dygn kom
han, men helt och hållet bruten. Han
hade förlorat vägen och så irrat
omkring utan att kunna känna igen sig,
och om icke skenet från elden
väg-ledt honom, skulle han aldrig kommit
fram med lifvet. Ingegerd kände att
förtviflan fick makt med henne, men
oron för Leslie kom henne snart att
glömma allt annat. Detta sista miss-
lyckade försök hade bräckt honom.
Efter några dagar bröt en häftig feber
ut, som förtog all hans styrka.
Ingegerd gjorde hvad hon kunde för att
lindra hans plågor, men febern endast
tilltog.
Dagarna voro som evigheter, tiden
tycktes ha stannat i sin gång. Måste
de dö?
Den korta tid, som dagsljuset
varade, kände hon någon lättnad, men så
kom mörkret, det tysta, svarta,
skrämmande mörkret. Hon var ensam med
en febersjuk — kanske döende —
ensam, ensam och all nattens och
tystnadens och vildmarkens skräck var
öfver henne.
:. En människa, o Gud, blott ett
mänskligt väsen i min närhet», bad hon i
ångest, »en som kan hjälpa mig i min
nöd.»
Men ingen hörde hennes rop, ute
härskade tystnad och himlens klara
stjärnor lyste öfver den skoningslösa,
hvita ödemarken.
Allt som dagarna gingo blef
mörkret djupare, men nu kom det icke
längre smygande i tystnad, nu kunde
Ingegerd ligga med hufvudet inborradt
bland kuddar och höra, hur
mörkret kom. Det hviskade, det tisslade
och tasslade, store Gud, fanns då intet
förbarmande!
En dag, då skräcken drifvit henne
nästan till vansinne, fick hon plötsligt
idén att själf försöka åka ned till byn
och skaffa hjälp. Vägen kände hon
väl till, hon hade flera gånger varit
nere i byn under sommaren och den
gamle doktorn, som hon skulle besöka,
bebodde ett af de närmaste husen, från
fjällen räknadt.
På kvällen ordnade hon allt för
färden, som hon skulle företaga så fort
det blef ljust följande dag. Hon hade
ingen tanke på egen fara, det var
ångesten för Leslie, som dref henne
framåt och hon måste rädda honom. Han
var till hälten medvetslös, hon försökte
klargöra för honom, att hon skulle gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
