Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Strid och frid. Av Jevgenij Tschirikoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller någon af de andra tog någon
notis om att han inte åt och drack.
Säkerligen voro de i stället
allesamman mycket oroliga och grubblade på
huru de skulle kunna förmå honom
därtill. Det var rätt åt dem, det var
deras eget fel! Ett C i latinet var
väl ändå inte något så förskräckligt,
att de behöfde skämma ut honom i
allas närvaro och säga att det var
bäst att sätta honom i skomakarlära.
För resten — ville de ha honom till
skomakare, så gärna för honom, men
någon middag tänkte han likafullt
inte äta.
Mischa satt i divanen i förmaket,
tittade i ett nummer af skämttidningen
»Väktaren» och lyssnade till hvad som
försiggick i rummet nästintill. Där
talade de säkert om honom, om att
han inte kom och åt middag, ej ville
ha vare sig mat eller dryck, och
erkände, att han i själfva verket var
en präktig pojke.
»Hvar är Michail! Sitter han
fortfarande och tjurar?» hördes mammas
röst.
»Ja, hans nåd är purken», svarade
Nina utdraget och spefullt.
»Ni är tvungen ställa af lite mat åt
honom», brummade pappas bas.
»Hå, hå! Ställa af! Det kan göra
mig detsamma», yttrade Mischa för
sig själf. »Inte brukar en ställa af
något åt en skomakare inte!»
»Michail!» Ljöd pappas röst.
Michael teg. Pappa ropade än en
gång.
»Hvad är det?» svarade Michail
doft och med värdighet och lutade sig
ännu djupare ner öfver »Väktaren».
»Kom hit! Skall du sitta och tjura
så där, tycker du?»
»Jag tjurar inte, jag läser. Det
passar inte för en skomakare att sitta
till bords med er.»
»Din träskalle!»
»Jaså, ändå bättre. Är jag nu
träskalle med, så är jag väl det då!»
svarade Mischa uppbrusande och til-
lade tystare, med skälfvande läppar:
»Och en träskalle var det, som sa*
det.»
»Jo, nu morskar han sig minsann!»
hördes systerns gälla stämma.
»Tig, du dumma gås!» hviskadc
Mischa och ett ursinnigt hat mot
systern flammade plötsligt upp i hans
hjärta. Mischa törstade efter hämnd.
Vore inte pappa därinne, skulle han
nog visa henne! Hvad behöfde hon
lägga sin näsa i blöt för? Det var
väl ingen, som frågat henne?
Mischa hostade förtrytsamt, slängde
»Väktaren» på bordet, började trefva
i fickorna och fick slutligen fatt i en
blyertspenna. En karikatyr i tidningen
framställde en ung man, som låg
under en bänk. Bredvid honom stod
ett fruntimmer. Af den förklarande
texten framgick, att den unge mannen
höll på att skära in fruntimrets namn
på undersidan af bänken, emedan
öfversidan var alldeles fullklottrad af
inskriptioner. Här satte Mischa som
underskrift: »Detta är Nina och
Volodja Pjetuschkoff. De äro båda
ena förskräckliga dumsnutar.»
Därefter vek han tidningen så, att
teckningen genast skulle falla i ögonen
samt begaf sig i väg till sitt rum.
Då han på bordet där upptäckte
Ninas hatt, slängde han
ögonblickligen ner den på golf vet.
»På mitt bord får de inte lägga
sån där smörja!» sade han högt,
ehuru han visste, att ingen* hörde
honom.
Mischa kände sig förbittrad på
allesamman utan undantag. Det
föreföll honom, som vore huset deladt i
två fientliga läger. Till det ena hörde
han, till det andra — alla de öfriga.
Därför bemöttes också
kammarjungfrun, när hon efter en stund inträdde
i hans rum, med öppen fiendskap.
»Michail Pavlitsch.»
»Bort med dig!»
»Ni har fått främmande.»
»Bort med dig, säger jag!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
