Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Strid och frid. Av Jevgenij Tschirikoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni har ju inte ätit något. Det är
därför Ni är så argsint.»
Mischa begrep mycket väl, att
kammarjungfrun blifvit ditskickad af
de andra. De ångrade förstås sitt
beteende och ville godtgöra det på
något sätt. Men han var ingen
barnunge längre. De kunde gärna
pinas!
Litet mat skulle verkligen ändå inte
smaka så illa. Om han skulle göra
en titt ut i köket? Men det var nog
inte värdt. Köksan skulle förstås
skvallra för kammarjungfrun och denna
för Nina, och så skulle de börja göra
narr af honom.
Nej, det var bäst att visa sig
ståndaktig. Pappa själf kunde få komma
eller också mamma och säga: »Var
inte ond nu längre, Mischa! Du
förstår väl att om du inte äter och
dricker, kan du bli sjuk, och du vet,
hur ledsna vi då blir. Förlåt oss!
Vi skall aldrig göra så mer!» Då
skulle Mischa gärna ge efter och
genast följa med ut i salen.
Naturligtvis hade de lagt af mat åt honom.
De hade bestämdt haft kålsoppa i dag.
Det vattnades i munnen på Mischa,
han gick bort till dörren och ställde
sig och väntade att få höra mammas
mjuka steg. Att pappa inte skulle
komma, började nu bli klart för
honom, men nog var det däremot
möjligt att mamma skulle komma för
att be om förlåtelse.
Men mamma hördes inte af och
Mischa började känna sig riktigt
hungrig.
I stället för de väntade
underhand-larena visade sig i dörren Falstaff,
den vackra settern. Med tysta,
lättjefulla steg klef han in i rummet,
nosade på Mischa och viftade liknöjt på
svansen.
Falstaff var hans pappas synnerliga
favorit och hade sin plats under
skrif-bordet i dennes arbetsrum. Hvad
hade han då här att göra? Han
kunde gå till sin husbonde och vifta
på svansen. Men hunden var då en
som hade ätit, den! Magen var ju
riktigt stinn på honom.
»Ut med dig!» fräste Mischa ett
tu tre harmset men hviskande och
gaf Falstaff en så häftig spark med
foten, att denne satte till att tjuta
alldeles förtvifladt, sedan svagare och
djupt kränkt lämnade rummet i sakta
traf med svansen mellan benen.
Mischas hunger tilltog. Han hade
redan en god stund sugit på vänstra
pekfingret, under det han allvarligt
öfvervägde sin ställning. Slutligen
fick han en ljus idé, som skulle be-’
fria honom från alla kompromisser
med fienderna. Hans klasskamrat
Iva-noff hade nyligen sålt sin brors
algebra »i lumpbasaren» och sedan köpt
sig en slidknif för pengarna. Och
Mischa kunde ju sälja någon af sina
läroböcker för året förut och därpå i
en bagarbod köpa sig bullar,
pastejbröd eller riktiga bakelser rent af.
Och sedan kunde han gå in i någon
mjölkaffär. Och de skulle ängslas och
pinas. Det var rätt åt dem, det var
deras eget fel! En annan gång
kunde de låta bli att bära sig åt på
det viset!
Mischa ref omkring på sin
bokhylla och tog slutligen fram en tunn,
liten bok. Den behöfde han nog
igen, men först längre fram. Till
dess hade de hunnit glömma att den
redan en gång var köpt, och han
kunde då få sig en ny i stället,
resonerade han och invigde
oåterkalleligen boken till försäljning.
Han hade ingen lust att gå genom
salen. Där sutto alla de andra och
inbillade sig, att han längtade efter
att till hvad pris som helst få till
stånd en försoning. Men den vägen
behöfde han inte gå. Han kunde
godt reda sig utan några dörrar.
Mischa gömde boken innanför rocken,
klättrade ut genom fönstret och styrde
kosan mot »lumptorget». Det led
mot kvällen och butikerna skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
