- Project Runeberg -  Vår inre värld /
177

(1922) [MARC] Author: Caroline Lewenhaupt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vi beklaga den, som ryckts bort från oss. Men sedan!
— Hvad skall jag säga! Sedan faller förtviflans natt
och dödens skugga jättelik öfver oss, och hjärtat
skriker till i vild smärta öfver vår förlust, som det
hvarken kan fatta eller bära. Alltsammans är ju
en grotesk omöjlighet. Lifvet stannar af, och hela
vår värld faller i spillror. Och om det endast vore
detta! Men vår kärlek, som var vårt lif, tages ju
ifrån oss. Det som var en enhet, slites itu. Ju
större härligheten var, desto större blir mörkret. Man
fryser, sedan den sol gått ned, som aldrig skall
tändas på nytt. Ju mäktigare lifskällan flödat, desto
mera försmäktar man. Hvarje andedrag gör ondt.
Hvarje tanke på den döde är som ett häftigt styng,
hvarje uppdykande hågkomst en förtärande eld. Hela
det andliga lifvet går i det gamla kretsloppet, det
flyter ofrivilligt alltjämt i riktning mot den döde
och störtar förskräckt, uppskakat, bragt i uppror
tillbaka inför dödens ogenomträngliga skiljevägg.
Man måste omskapa sig helt och hållet för att nå fram
till en ny inre sinnesförfattning. Man måste lära sig att
tänka och lefva på ett fullständigt nytt sätt. Man
står ensam i världen och märker med bäfvan, hur
den öde ensamheten med iskall hand griper efter
hjärtat. Då uppreser sig hela ens inre för att åter
vanmäktigt falla samman inför den obevekliga
verkligheten, och man kämpar efter luft, emedan man
tror sig skola kväfvas i den beklämmande
hopplösheten.

... Bemanna dig mot sorgen — och trösta dig!
Vi behöfva icke beklaga de hemgångna. Visst
känna vi djupt, hvad de skulle ha kunnat vara och

12 — Vår inre värld

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:00:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varinre/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free