Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
innebär ett ökat allvar i den dorn som döden
betyder. Om allt vore slut med döden, så låge det ju
redan en fruktansvärd dom i att ha lefvat detta enda
lif förgäfves, till ingen nytta och till ingen glädje, att
icke ha blifvit bättre, att icke ha vunnit ut af det
några andliga rikedomar. Men än mer: finns det en
fortsättning på den andra sidan, så måste det ju vara
så att vi träda in i den andra världen just sådana
som vi träda ut ur denna världen. Det är den
all-varstanken som ligger i Paulu’s ord: »Hvad en
människa sår, det skall hon ock skörda.* Vår karaktär,
det vi ha blifvit här på jorden — där ha vi det
alltsammans, hela resultatet samlat af vårt jordelif. Vi
taga ej med oss någonting af allt det där yttre, som
vi ofta frestas räkna som vinsten af vårt lif. Men
det som är inskrifvet i vår själ, i vår karaktär, vår
peronlighet, det taga vi med oss. Det är domen.
Den som här funnit Guds kärlek såsom ’den stora
verkligheten, som har vunnit sitt eget lifs förlossning
i vissheten om Guds kärlek, för honom faller det ljus
öfver allt hvad död heter i världen. Den stora
famnen, som heter Guds kärlek, sluter om
alltsammans, tid och evighet, dem som vi kalla lefvande och
dem som vi kalla döda. Och för denna kärlek står
alla lifsresurser till förfogande. Så öppnar sig på
den andra sidan ett oändligt perspektiv af
möjligheter af försoning, af godtgörelse, af tröst och
hug-svalelse, möjligheter till ett sammanhang och en
helhet i det lif som här syntes borttfastadt, afbrutet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
