Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29 April
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
30 April.
Fader, stunden har kommit.
Joh. 17: 1.
börjar Jesus sin öfversteprästerliga förbön. Han stod nu
ansikte mot ansikte med de bittraste lidanden, hvilka han måste
utstå för vår skull. Den stund var kommen, då han skulle
döpas med lidandets dop och dricka den bittra kalken för
mänsklighetens synd. Han ser det blott som en stund, men o, hvilken
kvalfull stund det ändock var! Liksom solstrålarne koncentrera
sig i solglaset och bränna den punkt de träffa, så samlade sig
lidanden af många slag denna stund för att bränna och smärta Jesu
både kropp och själ. Tänk på hans blodskamp i Getsemane,
Judas förrädiska kyss, domen fälld öfver honom af både kyrklig
och världslig domstol såsom en stor missdådare, de smädefulla
begabbelserna, de sargande gisselslagen samt till sist korset.
Den utmärkande tonen i Jesu öfversteprästerliga förbön är
förtroende och sonlig kärlek. "Fader, stunden har kommit."
Sonen nalkas sin fader med ett innerligt "abba". Just nu, när
sonen står i begrepp att utkämpa den kamp, på hvars utgång
världens eviga ve eller väl kommer att bero, vädjar han i
barnslig undergifvenhet till det älskande fadershjärtat, förväntande hjälp
och bistånd vid dödsbägarens tömmande.
Så höfves det också hvarje sann kristen, att i lidandets stund
sätta hela hjärtats förtröstan till Gud, sin fader. Men det är
icke på långt när hvad det borde vara med denna förtröstan,
och därför likna allt för många dem, om hvilka Jakob säger, att
de äro såsom hafvets vågor, som af vädret drifvas och kastas.
O, huru ljuft ljuder icke ordet "fader", och hvilken härlig
innebörd har ej detta namn! Om Gud är vår fader, skall han ock
bevisa oss en läders omvårdnad och uppfylla alla våra andliga
och timliga behof. Han tar mera omsorg om sina barn, än en
jordisk fader om sina. (Math. 7: 11.)
Gud är vår fader, icke allenast när medgångens varma vind
smeker vår kind, och då lyckans sol skiner klart från himmelen;
utan när de svarta molnen hopa sig öfver oss, när stormen ryter
inom och utom oss, och då motgångens vågor hota att slå vår farkost
i spillror, äfven då kunna vi göra anspråk på vårt barnaskap hos
Herren och med förtröstan ropa "abba, käre fader". Vi kunna lita på
Herren, ty han har visat kärlek, han har makt att skingra de
hotande molnen, stilla den rasande stormen samt låta hoppets sol ånyo
lysa klart på vår vandringsstig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
