Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sak kunde jag omöjligt förstå, och det var hvarför
Vår Herre och alla andra voro så obegripligt snälla. Jag
blef vek i mitt hjärta mot dem allihopa. Om jag i denna
stund hade hört, att Per Ola stod och ljög på Bolla eller
på Tomas eller mig, så skulle jag inte ta honom i luggen
eller prygla hans ryggstycke för det, utan jag skulle låta
honom ramla på, till dess han blef trött af sina egna lögner.
Medan jag funderade på alla dessa saker, hörde jag
hur det rasslade inne i buskarne. Jag trodde att det var
vinden, men plötsligt sprang ett stort djur fram ur skogen.
Det var svart och gick på fyra ben. Månen lyste litet, och
jag såg det ganska tydligt. Det var visst en björn, eller
kanske en räf. I alla fall blef jag inte det minsta rädd.
Inte behöfde jag vara rädd nu, när jag hade Vår Herre,
som såg efter mig.
Det svarta djuret stod en liten stund och undrade, så
hoppade det rakt på mig. Det gläfste och gnällde och
höll ett förfärligt väsen. Till slut knuffade det ned mig
från stenen, så att jag rullade ned för backen till en
gammal björkstubbe, och just där låg min röda toppmössa; men
jag fick icke tid att sätta den på mig, för det stora djuret
kom efter mig och pep och hven in i mina öron. Jag
kände en varm tunga och en kall nos än på händerna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
