Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än på ansiktet. Och djuret tog fatt i ylleduken, som jag
hade om halsen med sina hvassa tänder och ristade och
drog och morrade.
Slutligen lyckades jag att jaga bort djuret, så att jag
kunde resa mig opp. Och nu såg jag till min stora glädje,
att det hvarken var en björn eller en räf. Det var »Säker»,
vallhunden, som förde ett sådant väsen.
Jag hade alltid tyckt om honom, men aldrig så mycket
som nu. Han hälsade ju hemifrån, och jag snyftade högt,
medan jag strök honom och talade med honom som med
en kamrat.
Hastigt hörde jag någon ropa på mig. Denna gång
ljöd det så tydligt, att det genljöd från alla kanter i skogen.
Jag begrep straxt hvem som ropade. Det fanns bara
en, som hade så grof röst som Per husdräng.
Jag sprang upp och ville svara, men jag var ju
alldeles hes. Jag försökte flera gånger att ropa till honom. Jag
ansträngde mig till det yttersta. Ibland rosslade det litet i
halsen på mig, och ibland hördes icke ett ljud.
Jag stod där alldeles hjälplös.
Jag hade gifvit mycket — ja, allt hvad jag ägde på
denna jord, om jag hade kunnat ge skall, så som det förr
hade varit det lättaste i världen för mig att hojta, ja hojta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
