Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världsalltets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nebulosorna äro alltså roterande gasmassor. De
ha i allmänhet en täthet, som är ungefär en
milliard gånger större än urnebulosans, men ännu
är den blott fem tiotusentrilliondelar av vattnets.
För att en kondensation skulle kunna uppstå i
den tunna urnebulosan, måste den vara av
oerhört omfång. Men ju tätare en gasmassa är,
desto mindre kondensationer kunna uppkomma och
bestå. I nebulosornas yttre gasmassor uppstå
kondensationer, som i tyngd äro jämförliga med
stjärnorna.
På så sätt ha stjärnorna kommit till. De
uppstå först i nebulosornas yttersta skikt. Men
efterhand inträffa kondensationer ännu längre in. På
detta sätt fortfar det, tills nebulosans hela
materia kondenserats till stjärnor.
Det hör till saken, att vi känna nebulosor från
alla tänkbara utvecklingsstadier, allt ifrån helt
gasformiga nebulosor ända till rena stjärnmoln.
Vintergatan, tycks intet annat vara än en
nebulosa, vars gasmassor till största delen kondenserats
till stjärnor. Det finns forskare, som antaga, att
dess kärna, som i så fall befinner sig bakom
mörka materiemoln i riktning mot Skorpionens
stjärnbild, ännu utgöres av en gasmassa, varifrån
nya stjärnor fortfarande utgå. Alla stjärnor ha
redan från början en rotation, förorsakad av de
strömmar i gasmassan, som måste uppstå på
grund av gravitationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
