Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världsalltets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi ha nu utvecklingsgången klar:
kaos (urtillstånd) — nebulosor — stjärnor.
Sedan är det att gå vidare och pröva, i vad
mån det ovan beskrivna förloppet äger rum även
i den följande utvecklingen, nämligen vid
uppkomsten av dubbelstjärnor och planeter.
Vi ha förut nämnt, att solen under
årbillionernas lopp förlorat större delen av sin ursprungliga
massa till följe strålningen. Detta gäller alla
lysande kroppar, alltså både nebulosor och enstaka
stjärnor. Det mesta av strålningen går ut i
rymden utan att absorberas av andra himlakroppar.
Det som absorberas av en stjärna, är en
försvinnande del av det som utstrålar därifrån.
I och med att massan minskar, sammandrages
stjärnan. Dess diameter minskas. Och samtidigt
ökas dess rotationshastighet. Vår sol roterar
mycket hastigare nu än för sju billioner år sedan.
När en stjärna fått tillräckligt hastig rotation,
skulle man på grund av det förut sagda kunna
vänta sig, att den slungar ut materia i form av
kondensationer omkring sin ekvator. Men detta
är på matematisk väg motbevisat. Dessa
kondensationer skulle icke kunnat äga bestånd, emedan
de skulle vara för små. Man måste därför söka
efter en annan förklaring.
Vi vända oss först till de förut omtalade
verkliga dubbelstjärnorna. I deras fall skulle man ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
