Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nya tidens inbrott. Flertalet af bebodda världar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Newtons store samtida och medtäflare Leibnitz (1646
— 1716) har i en skrift Protogaea, tryckt i den tidens
vetenskapliga tidskrift, Acta Eruditorum, 1683, gifvit en
framställning af jordens utveckling, hvilken ganska nära
öfverensstämmer med den af vår tid såsom sannolik an-
tagna. Man ansåg vanligen vid denna tid, likasom de
gamla nordborna, att jorden skall sluta med att glödgas
upp, hvilket ju också sannolikt blir fallet vid solens sam-
manstötning med en annan himlakropp. Leibnitz antar
liksom Descartes, att äfven jordens begynnelsetillstånd
var en stark glöd. Sedan slocknade den — såsom Leib-
nitz säger, af brist på bränsle — och omgafs af en glas-
artad skorpa, medan vattnet, som var förgasadt, först
senare förtätades till haf. Af den glasartade skorpan har
bildats sand och — under inverkan af vatten och salter
— de andra jordslagen. Hafvet hade först täckt hela
jorden, däraf kom sig, att man öfverallt påträffar gamla
musselskal. Genom instörtning bildades ojämnheter, hvil-
kas djupaste delar intogos af världshafvet.
Den berömde dansken Steno (1631 —1686), hvars för-
tjänster först 1831 framdrogos ur glömskan af Elie de
Beaumont, framhöll, att de horizontella jordlagren, särskildt,
om de innehålla försteningar af vattendjur, måste antagas
vara afsatta ur vatten. Då dessa ofta äro upplyfta ur
det horizontella läget, så måste detta ha skett genom
yttre krafter, hvarvid Steno framför allt tilldelade vulkanis-
men en framstående roll.
Mycket vanlig var vid denna tid åsikten, att jordens
inre är fylldt af vatten, som genom vattenådror står i för-
bindelse med världshafvet; af denna åsikt finnas spår
redan hos Descartes. Framstående förkämpar för denna
oriktiga mening voro Woodward (1665—1722) och Urban
Hjärne, som (1712) antog det centrala vattnet vara tjockt,
grumligt och sjudande hett.
Descartes’ åsikter upptogos med största beundran af
samtiden. De begynte att uttränga den aristoteliska filo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
