Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Newtons till Laplaces tid. Solsystemets mekanik och kosmogoni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framhållit. Buffon har ej närmare inlåtit sig på denna
sak, detta må möjligen betraktas såsom en ofullständighet,
men ej såsom en oriktighet.
Vi öfvergå nu till Kants tolf år yngre, af Buffon inspi-
rerade arbete, hvilket, som vi skola se, alls icke uthärdar
en jämförelse med Buffons.
Kant var en ung man om 31 år, och hade alls icke
börjat sin lysande filosofiska bana, då han (1755) utgaf
en liten skrift »Theorie des Himmels», i hvilken han be-
handlar nyssnämda problem med användande af New-
tons resultat. Himlarymden var således tom och plane-
terna kunde ej medföras af någon hvirfvel, såsom Descar-
tes ville. Men om planeterna väl kommit i gång, så
behöfdes i det tomma rummet ingen drifkraft mer. Hvar-
för kunde man då ej antaga, att hvirfveln en gång fun-
nits och satt planeterna i gång samt sedan försvunnit?
Detta var Kants tankegång, som något påminner om
Anaximander (jfr s. 51).
»Jag antager således», säger Kant, »att i början all
materia, som nu finnes i solen, planeterna och kometerna,
var utbredd i rymden, där dessa kroppar nu kretsa. Till
medelpunkten i denna stoftmassa, där nu solen finns, rik-
tades attraktionen af de öfriga partiklarne. De materiella
partiklarne (hvilka Kant föreställer sig såsom fasta eller
flytande, eftersom han talar om, att de specifikt tyngsta
ha största sannolikheten att falla ned mot solen) börja då
genast att falla mot stoftmassans centrum. Därvid komma
de att stundom stöta mot hvarandra och kastas åt sidan.
Så uppstå rörelser i slutna banor (Kant säger cirkel-ba-
nor) kring medelpunkten. Kropparna, som röra sig i
dessa banor, stöta återigen emot hvarandra, ända till dess
de genom förnyade sammanstötningar blifva ordnade så,
att alla röra sig på cirkulära banor kring centrum och
alla i samma led. En del af de kroppar, som störta in
mot centrum ha också mottagit denna rörelse och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
