Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Newtons till Laplaces tid. Solsystemets mekanik och kosmogoni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ring, måste få en rotationsriktning motsatt solens och
motsatt den för alla vid Kants tid kända planeter karak-
teristiska, såsom Faye visat. Låt oss antaga att vi i figu-
ren 18 (sid. 95) ha en sådan ring, så löpa de yttersta stoft-
massorna, enligt lagarna för planetrörelsen, med ringare
hastighet än de längre in, närmare solen belägna. Däraf
följer, att om dylika stoftmassor förenas till en klump, så
måste denna röra sig hastigare från höger till vänster på
dess inre, mot solen vända sida, än på den yttre sidan.
Med andra ord planeten kommer att vrida sig från vän-
ster till höger eller i motsatt riktning mot solen och de
vid Kants tid kända planeterna.
Det är ganska egendomligt, att Kant gifvit en meka-
nisk förklaring af Saturnus-ringarnes bildning, som ganska
nära öfverensstämmer med den af Laplace sedan för
värt planetsystems bildning gifna, i det han nämligen går
ut från, att hela Saturnus-massan haft en stor utsträckning
och roterat kring axeln. Då den drog ihop sig, hade
somliga partiklar allt för stor hastighet för att falla ned
på ytan och blefvo därför kvar och bildade ringformade
samlingar af månar. Han tänker sig också, att Saturnus’
månar möjligen kunde bildats på liknande sätt. Att han
ej antagit en dylik ursprunglig rotation äfven hos solsy-
stemet vid dess utveckling, visar hur litet han genom-
arbetat sina tankar. — Han antar, att zodiakalljuset mot-
svarar en svag ringbildning kring solen. — En svaghet
är också, att Kant föreställer sig, att de längst in i ringen
belägna partiklarna ursprungligen befunnit sig vid plane-
tens äkvator och därifrån lyft sig till sin nuvarande höjd
under bibehållande af sin hastighet, hvilket emellertid
strider mot tyngdlagens fordringar. Han beräknar sedan
ur ringens omloppstid Saturnus’ hastighet vid äkvatorn
och därur dess rotationstid till 6 timmar 23 minuter och
53 sekunder. Han är mycket stolt öfver detta resultat,
om hvilket han säger, att »det kanske är den enda för-
utsägelse i sin art inom den egentliga naturläran». Sa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
