Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Newtons till Laplaces tid. Solsystemets mekanik och kosmogoni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af tyngdkraften endast växer omvändt som andra potensen
af samma storhet. Följden häraf är den, att vid den heta
gasmassans sammandragning en glödande gasformig skifva
afsöndras, i hvilken hvarje del kretsar kring solen på
samma sätt, som en liten planet på samma afstånd. La-
place förutsätter nu, att denna skifva delat upp sig i glö-
dande gasringar, som hvar och en roterat såsom ett helt.
Fig. 19. Schematisk bild, framställande ringbildning ur en nebu-
losa enligt Laplaces framställning. I midten synes centralkroppen,
solen, kring hvilken ringar bildats vid nebulosans sammandragning.
En del af dessa ringar har brustit, i några synas förtätningar af
nebulosamaterien, hvilka sedermera utbildas till planeter. Efter
»Weltall und Menschheit».
och att dessa afkylt sig och bildat en fast eller flytande
ring. Detta är emellertid fysiskt taget omöjligt. Vid af-
kylningen skulle små stoftkorn utskiljas, som sväfvade i
de omgifvande gaserna. Så småningom skulle af dessa
möjligen större aggregat bildas, som vid vidare afkylning
kondenserade gaserna på sig. Man skulle således få en
stoftring alldeles af den art som, enligt Kants föreställning,
de som kretsa kring Saturnus, och denna skulle, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
