Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Newtons till Laplaces tid. Solsystemets mekanik och kosmogoni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ling (1811). Han iakttog töcken, som visade ett diffust,
grönaktigt, fosforescerande sken. Han antog dessa vara i
urtillståndet. Spektralanalysen har lämnat bekräftelse där-
på och visat, att de lysande massorna bestå af gaser,
hufvudsakligen väte och helium samt ett för öfrigt obe-
kant ämne, nebulium. I andra nebulosor iakttog Her-
schel en svag förtätning af töcknet i deras midt, i andra
åter kunde han tydligt iaktta stjärnor i deras inre, och
Fig. 20. Egenrörelse hos stjärnor enligt Kapteyn.
slutligen funnos sådana, där töcknet nästan fullständigt
försvunnit och lämnat plats för en stjärnhop. Dessa enkla
men vidtomfattande iakttagelser ha bättre motstått tidernas
kritik än den förr så utomordentligt beundrade Laplace’ska
hypotesen. Rättvisan fordrar likväl, att man erkänner,
att Laplace själf ej synes tillmäta sin hypotes någon syn-
nerligen framstående plats bland sina arbeten, i det den
är publicerad i form af en not, tillfogad på slutet af hans
klassiska arbete »Exposition du Systeme du Monde».
Det är i detta storartade verk, som han undersökt vårt
planetsystems stabilitet och kommit till följande slutsats:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
