Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Newtons till Laplaces tid. Solsystemets mekanik och kosmogoni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag har lyckats bevisa, att, hvilka an planeternas massor
månde vara, och endast därigenom, att de alla röra sig i
samma led och på nästan cirkelrunda banor, som endast
föga luta mot hvarandra, de sekulära förändringarna i deras
banor äro periodiska och inneslutna inom trånga gränser,
så att planetsystemet endast svajar kring ett medeltillstånd,
hvarifrån det aldrig aflägsnar sig annat än obetydligt.»
Likaså visade han, att dygnets längd sedan 729 f. Chr.
ej ändrat sig med en hundradedels sekund.
Härmed hade Laplace, delvis understödd af Lagrange,
utfört Newtons tanke om den underbart betryggade sta-
biliteten i solsystemet. Det syntes, som om planetsyste-
met vore tillförsäkradt ett evigt bestånd framåt i tiden,
hvilket var nog så besynnerligt, då man antog, att det
haft ett slags början.
I denna punkt är otvifvelaktigt Kants åsikt riktigare,
eller mera motsvarande vår tids uppfattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
