Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare viktiga upptäckter inom astronomien. Stjärnvärlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så stor täthet som solen. Den bekanta föränderliga
stjärnan Beta i Lyran beräknades också af Myers, som
fann denna dubbelstjärna besitta 30 gånger så stor massa
som solen, men 1600 gånger mindre specifik vikt. Om
också dessa beräkningar ännu ej äro så utomordentligt
tillförlitliga, visa de dock tydligt, att vår sol är en bland
de i afseende på massa minsta stjärnorna, och likaså, att
den nått en hög grad af täthet, eller med andra ord
befinner sig på ett jämförelsevis långt framskridet
utvecklingsstadium. Att solen är en mycket ljussvag stjärna,
visste man, så snart stjärnornas afstånd blefvo närmare
kända. Bragtes solen till samma afstånd som Arkturus
eller Beteiguze, skulle den ej synas med blotta ögat. På
ett afstånd, som i medeltal motsvarar stjärnornas af första
storleken, skulle solen lysa ungefär såsom en stjärna af
femte ordningen, det vill säga höra till de svagaste synbara.
Den omständigheten att dubbelstjärnornas banor, i
motsats till planeternas, äro högeligen excentriska, har
stundom anförts såsom ett bevis för, att den storartade
regelbundenheten i vårt planetsystem skulle motsvara ett
undantagsfall. Detta bevis är emellertid alls ej bindande. Den
nebulosaartade skifva, som vid en sammanstötning mellan
två stjärnor, breder ut sig kring centralkroppen, utgör i
allmänhet endast en ringa del af dennas massa. En stor
del af materien utanför centralkroppen förströs också ut i
rymden genom de utkastade partiklarnas hastighet och
sedermera genom förlusten af de snabbaste molekylerna,
under det att denna roterande skifva ständigt utvidgas
genom upptagande af strålningen från världsrymden.
Kommer då en främmande kropp från världsrymden in i
den roterande skifvan, så kunna två fall inträffa. Antingen
är denna kropps, t. ex. en komets, massa liten jämförd med
skifvans massa; i detta fall förmår den roterande skifvan
att påtvinga den inträngande kroppen sin cirkulära rörelse.
Man erhåller då en planet, som rör sig i nästan cirkulär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
