Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Energibegreppets införande i kosmogonien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammandrar sig, stegras som sagdt hennes temperatur och
för denna stegring förbrukas en god del af det värme,
som enligt Helmholtz’ uppfattning blir fritt vid sammandrag-
ningen. Ägde inga kemiska processer rum, sa skulle dock
81 procent af nyssnämnda värme gå åt till upphettningen,
och endast 19 procent bli kvar till utstrålning. Häraf
följer, att om solen strålat med samma kraft som nu, så
skulle detta ej ha kunnat pågå längre tid än omkring fem
miljoner år. Dessutom borde under denna tid solstrål-
ningen starkt ha ändrat sig. Ritter kände väl till, att
geologerna fordra betydligt större tidmått för lifvets till-
varo på jorden, men han var, likasom flertalet fysici, så
öfvertygad om, att den af Helmholtz angifna värmekällan
för solen var den ojämförligt mest gifvande, att han ansåg,
att geologernas slutsatser måste vara mindre välgrundade.
Emellertid ha senare tiders forskningar endast bidragit till
att öka geologernas uppskattning af jordens ålder, van’t
Hoffs undersökningar af den temperatur, som måste ha
rådt vid bildningen af salt-lager i olika geologiska perio-
der, såväl som den geografiska fördelningen af korallban-
karna vid dessa tider visa, att jordytans temperatur sedan
dess ej nämnvärdt ändrat sig och således ej heller solens
strålning. Det har därför blifvit nödvändigt att uppsöka
en värmekälla, som lämnar större och äfven mera oförän-
derliga värmemängder än solens sammandragning förmår
åstadkomma. Denna värmekälla är utan tvifvel att söka
i de kemiska processer, som förlöpa vid solens långsamt
skeende afsvalning. Då dessa processer pågått i omvänd
led vid solnebulosans sammandragning, så följer däraf, att
denna skett ännu hastigare än Ritter förutsatt. Det skede,
under hvilket solen sammandrog sig från att vara en
mycket vidsträckt nebulosa strax efter sammanstötningen
med en annan sol, skulle, om strålningen varit så stark
som nu, knappast hafva uppgått till en längd af en miljon
år. Men det är tydligt, att då under det första nebulosa-
stadiet gasernas temperatur steg genom mottagande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
