Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Energibegreppets införande i kosmogonien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade, far en meteor, som störtar ned i solen från mycket
stort afstånd (t. ex. Neptunus’ afstånd), om hans begyn-
nelsehastighet är noll, en hastighet vid solens yta af ej
mindre än 618 kilometer i sekunden och bidrager där-
igenom till solens energi med omkring 45 miljoner kalo-
rier för hvarje gram af sin massa. Det är då tydligt, att
om tvä solar stöta samman, så bör en stark värmeutveck-
ling äga rum. Denna kan användas till. utvidgning af den
nya himlakroppen. Ritter visar, att ifall två lika stora
solar från oändligt afstånd störta lös mot hvarandra utan
begynnelsehastighet, så räcker det därvid uppkomna vär-
met till att uttänja de båda gasmassorna till fyra gånger
deras ursprungliga volym. För att de sammanstötande
solarna skola tänja ut sig, så att hela deras massa skulle
utströs i den oändliga rymden skulle hvardera af dem be-
höfva en begynnelsehastighet af omkring 380 kilometer i
sekunden. Detta synes vara en väl stark rörelsehastighet
hos en fixstjärna — den synes likväl öfverträffas af has-
tigheten hos en af Kapteyn i stjärnbilden Dufvan upp-
täckt liten stjärna af 8 storleken, hvilken hastighet uppgår
till öfver 800 kilometer i sekunden. Därnäst kommer jätte-
solen Arkturus med omkring 400 kilometer pr sekund.
Men dessa stora hastigheter synas vara sällsynta undan-
tagsfall. Om emellertid solen hade 100 gånger sina nu-
varande lineära dimensioner och sammanstötte med en
liknande gasboll, så behöfde deras begynnelsehastighet
endast vara 38 kilometer pr sekund, för att deras hela
massor skulle strös ut i den oändliga rymden och ge upp-
hof till, hvad Ritter kallar en »centrifugal» nebulosa, som
skulle alltjämt vidga sig och småningom breda ut sig i
den oändliga rymden. »Till de centrifugala systemens
klass far man möjligen räkna de spiralformiga nebulosorna,
hvilkas uppkomst kunde förklaras genom antagandet af
en sned stöt.» Egentligen skulle dessa himlakroppar breda
ut sig åt alla häll i det oändliga, men det vore väl tänk-
bart, att de kunde hämmas i sina rörelser af mötande ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
