Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oändlighetsbegreppet inom kosmogonien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Egendomligt nog har åsikten om, att rummet möjligen
kan vara ändligt, fastän det synes oss vara oändligt, haft
åtskilliga förespråkare — bland andra så skarpsinniga män,
som den berömde matematikern Riemann och den store
fysikern Helmholtz. Som bekant synes hafsytan kullrig
på grund af jordens klotform, och af en några mil borta
liggande o synes frän motsatta kusten ej öns strand, utan
endast högre liggande delar, såsom trädtoppar, klippor och
så vidare. Stundom inträffa dock egendomliga atmosfäriska
förhållanden, som göra äfven stranden synlig från den
motsatta kusten. Detta beror på, att luftens täthet i dy-
lika fall tilltar hastigt uppifrån och nedåt, hvarigenom ljuset
lider en brytning alldeles som i ett prisma. Man kan lätt
föreställa sig ett sådant tilltagande nedåt i luftens täthet,
att en ljusstråle, utgående parallellt med jordytan brötes
så mycket, att den ständigt löpte parallellt med densamma,
det vill säga finge samma krökning, som hafvets yta. En
person, som blickade rätt utåt horizonten, skulle under
sådana förhållanden se rundt jorden och skulle, så att
säga, se sig själf i ryggen. Naturligtvis skulle han ej för-
må att upptäcka sig själf på grund af det stora afståndet
rundt jorden. Men jorden, eller rättare hafvet, skulle sy-
nas honom som en slät yta, som sträckte sig utåt i alla
riktningar till oändligt långt afstånd.
På samma sätt kunde vi möjligen föreställa oss, att
ljusstrålarna i rymden af någon anledning krökte sig, så
att, om vi exempelvis riktade blicken rätt uppåt, vi dock
ej såge rätt upp i oändlig riktning, utan synlinjen böjdes
om och slutligen träffade den andra sidan af jorden. Na-
turligtvis skulle vi ej heller i detta fall lyckas upptäcka
jorden i synlinjen, på grund af den utomordentligt långa
väg, som ljuset behöfde tillryggalägga i sin bana från
jordens baksida och till ögat. Detta afstånd skulle näm-
ligen vara större än afståndet till någon af de stjärnor,
som vi kunde se. Det är emellertid tydligt, att vi på
detta sätt aldrig skulle lyckas att få se stjärnor, som låge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
