Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Geopolitiska problem II. Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppenbara företräde ur turkisk synpunkt; men här
ligger också anledningen klar till det engelska
motstånd, som nu uppenbarar sig — det är ju den
konkurrerande linjen bredvid Suezkanalen och den andra
hufvudvägen till Indien, som här inställer sig i modern
skepnad (ofvan sid. 24 f.).
Det förvånar nu icke att se England från början hålla
sitt kapital alldeles borta från företaget och motarbeta
den tullförhöjning hvarmed Turkiet afsåg att stödja
detsamma. Då arbetet icke desto mindre kommer i gång
— med 40 % tyskt, 30 % franskt och 30 % schweiziskt
kapital, 11 tyskar jämte en österrikare, 8 fransmän,
4 turkar och 2 schweizare i direktionen — så
förlägger England sitt motstånd till banans ändpunkt.
Utan transoceanisk karaktär har den ju föga värde;
den naturliga uthamnen är Kueit (Kadima) vid
Persiska viken; alltså finna vi England från sekelskiftet
i allt intimare förbindelser med den turkiska vasall
som var sultan på platsen, ända tills det i maj 1913
(”Kueit-traktaten”) lyckas, under Turkiets
svaghetstillstånd genom Balkankriget, afskudda detsamma från
denna besittning, medan en arabisk schejk i Englands
sold (Ibn Saud) tränger Turkiet ut från dess sista
strandremsa vid Persiska viken.[1] Den tysk-turkiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
