Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. A. Ålund: Den gamla i Gråmyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
stort och upphöjdt hade kommit i stället. Den gamla
hade skymtat det bästa landet och vid dess anblick, om
ock från fjärran, hade smaken för denna värld och
det däri är, gått bort.
Nu som så ofta förr under Beckans sjukdom liade
det gått bud efter kyrkoherden, och med ännu större
fröjd än förut hade hon af honom mottagit de heliga
nattvardshåfvorna. När jag nu vid mitt besök läste
för henne, var det på hennes begäran ur bibeln det,
som handlade om Guds stad, det himmelska
Jerusalem, om dess innebyggare, som tvagit sina kläder hvita
i lammets blod, och som i evig fröjd tacka honom, som
köpt dem från synd ocli värld med sitt blod.
När jag slutat läsa, tackade hon mig för de gånger,
jag kommit och läst för henne, och tog afsked såsom
den, som går en väg, på hvilken hon aldrig återvänder.
Därefter tillkallade hon värdinnan. »Du vet», sade hon
till denna, »att jag icke äger i denna värld mer än den
säng, i hvilken jag ligger. Mina böcker äro pantsatta
för bröd, mina gång- och sängkläder och spinnrock
likaså. Värdinnan bekräftade detta. »Om du nu»,
fortsatte lion, »skulle köpa af mig min sista egendom och
betala den kontant, hvad ville du då gifva mig för
den?» Värdinnan svarade: »på sin höjd femtio öre».
»Nåväl», sade den sjuka, »gif mig då femtio öre nu».
När hon fått det, räckte bon mig slanten och sade:
»försmå icke penningen, fastän ban är liten, kom ihåg
änkans skärf. Det är allt, hvad jag i denna värld ännu
äger, och mottag med detsamma den gamla sjuklingens
sista tack och välsignelse; jag hoppas, att det skall
bli till gagn.»
Penningen mottog jag, men mitt ödmjuka och rörda
tack fastnade i halsen. Större gåfva har jag aldrig
fått, och jag tycker mig liksom skymta den gamla
Beckans femtioöring i hvarje sådan slant, som jag
erhåller.
Kort tid därefter gick gamla Beckan stilla bort ur
detta lifvet och jordades i griftens fridfulla gömma
till uppståndelsens dag.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
