Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thure Bergström: »Gruf-Jan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
sin tjänst. Men kan han inte stanna månaden ut?
Det blir inte godt att skaffa någon annan till den
platsen i brådkastet. Man kan inte sätta dit hvem
som helst.»
»Inte ä de för de jag har tröttnat.. Men förvaltarn
får nog skaff en ann te’s i mörru ändå. Ty jag vill
int sitta en dag länger ve en tjänst, som ja int kan
sköta...
Nu blef det Gruf-Jan för svårt igen, och stora tårar
banade sig sakta väg utför hans fårade kinder.
Då fattade förvaltaren med ens, hvad det gällde.
Han hade hört på förmiddagen, att den annars så
nitiske Jan på något oförklarligt vis fubblat med
bromsen och låtit en tom malmvagn med svindlande fart
rutscha utför den tvärbranta banan ned i grufvan.
Det var ju ett obehagligt olyckstillbud, men hade
inskränkt sig till att blott en smula ramponera banan.
Ingen människa hade lyckligtvis den gången åkt på
vagnen. Han hade betraktat det som ett rent missöde
och liade visst aldrig ämnat förebrå den plikttrogne
Gruf-Jan något.
Nu var det förvaltarens tur att bli gripen inför den
gamles åsyn, gripen af hans ansvarskänsla,
skuldmedvetande ocli trogna hederlighet. Han visste, att som
den gamle stod där ocli sade upp sin tjänst, frånsade
han sig den knappa brödbiten för morgondagen utan
att veta, hvar han skulle ta den härnäst. Och detta
blott därför, att lian ej en dag ville sköta en tjänst,
som han ej tyckte sig kunna fylla längre af den orsak,
att ban nu efter en 40—50 år i det arbetet för första
gången råkat göra sig skyldig till en försummelse, ett
fel. .
»Gruf-Jan tänker på hvad som hände i dag, förstår
jag», sade förvaltaren. »Det skedde ju ingen olycka
att tala om.»
»Nej, Gud vare tack för det! Men det kunde ju
gällt människolif, ser förvaltarn,–och därför så.
— — — Ingen kan lita på gamle Gruf-Jan mera____»
Gubben grät nu som ett barn. Då klappade honom
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
