- Project Runeberg -  Ur vår tids forskning / Språkets makt öfver tanken /
30

(1874-1889) [MARC] With: Ernst Axel Henrik Key, Gustaf Retzius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

röja samma fria, poetiska flygt som många andra af
judarnes högstämda hymner.

I vår gamla svenska psalmbok har den bekanta psalmen
»Så skön lyser den morgonstjern» (förebild för den
nuvarande Wallinska psalmen 55) tre strofer mer än sitt tyska
sjustrofiga original. Är skälet till denna utvidgning månne
att den svenske öfversättaren haft några egna nya tankar,
för hvilka han behöft ökadt utrymme? Att inspirationens
vingar burit honom längre än den tyske sångaren? Nej —
skälet är, att namnet på en föga berömd domprost, som för
tre hundra år sedan lefde i Vexjö, innehöll tio bokstäfver.
Till ära för denna person, Steno Magni, lät öfversättaren
en särskild vers börja med hvarje särskild bokstaf i hans
namn. Och själfva det tyska originalet hade i sin ordning
fått sju verser af en lika betydelselös akrostikisk grund.

Människoanden har ett oafvisligt, evigt behof att äfven
här i stoftets verld söka harmoni i alt hvad som möter
honom. Det är genom detta behof, som anden höjer sig
öfver stoftet. Men det gifves också fall, då han genom en
förhastad tro på tillvaron af en sådan harmoni låter sig
leda vilse. Sträfvan efter en i ljudet utpräglad poetisk
form hvilar väsentligen på önskan att åt det som i tanken
är sammanhörande finna uttryck som i ljudet på samma sätt
höra tillhopa. Då först känna vi också ett rimpar som fullt
lyckligt och harmoniskt, när det är liksom det
återljudande tvilling-ekot af samklingande tankar. — Men bakom detta
sträfvande står onekligen en illusion: tron att tingens namn
motsvara deras väsen, så att det som i väsendet är lika,
också måste vara det i ljudet. Afvigsidan af vår böjelse
att tvinga orden att harmoniera med tanken är nu den,
att vi gärna i harmonierande ord vilja se ett bevis på att
också de motsvarande begreppen höra tillsamman.

Oftare än vi tro falla vi i den snara, som språket på
detta sätt ställer för oss. En half sanning synes oss lätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:02:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vartidsfor/26/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free