- Project Runeberg -  Ur vår tids forskning / Språkets makt öfver tanken /
59

(1874-1889) [MARC] With: Ernst Axel Henrik Key, Gustaf Retzius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÖFVERFLÖDANDE GRAMMATISK FORM. 59

Vilja vi ej göra detta, så skola vi mot vår vilja af
konsekvensen drifvas därhän, att vi nödgas erkänna Amerikas s. k.
polysyntetiska »mångsammanfogade» språk såsom varande
till och med öfverlägsna de flekterande tungorna. Flexionens
af oss påpekade förnämsta brist, dess oförmåga att isolera
uttrycken för de enskilda föreställningarna, drifves af de
polysyntetiska språken till en ännu högre spets.

Latinet kan, enär det är ett i högre grad flekterande språk
än svenskan, ej öfversätta vårt »älskar» utan att på samma
gång genom verbets ändelse (am-o, am-as, am-at) angifva om
det är en jag, en du eller en han som älskar. Vissa
polysyntetiska tungomål, t. ex. algonkin-indianernas språk och
grönländskan, gå ännu längre. Ej nog med att dessa språk såsom
latinet tvinga den talande att i och med handlingsordet
äfven angifva ett visst bestämdt subjekt för handlingen,
de påtruga honom äfven uttalandet af handlingens objekt.
Dessa språk hafva ingen form som betyder »älskar», icke
ens en som betyder »jag älskar». Men däremot hafva de
en särskild form för att uttrycka »jag älskar honom», en
annan för att uttrycka »jag älskar dig», en tredje som
betyder »jag älskar eder» och så vidare alla pronomina
igenom. I dens mun som fullt tillegnat sig ett sådant språk,
motsvarar äfven det utan tvifvel tillräckligt språkets
allmänna syfte att åt tankarne gifva meddelningens form.
Men hvem har mod att i en dylik luxurierande
formbildning se en eftersträfvansvärd språkegenhet?

Ju mera vi se oss om i tungomålens brokiga verld,
dess mera lära vi att iakttaga försigtighet, om det gäller
att säga, att den eller den formen är för ett språk
oumbärlig, eller att saknaden däraf antyder andlig
underlägsenhet.

Vi svenskar hafva för vana att nämna våra verb i deras
infinitiv-form, och vi anse väl gärna otänkbart, att man
skulle kunna reda sig med ett språk, som ingen infinitiv
egde. Två flekterande tungomål finnas dock i vår verlds-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:02:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vartidsfor/26/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free