Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
OMSKRIFNING.
Man upptäcker, att om det i ett fall inträffar att ens
eget språk har det enkla ordet och det främmande
språket en omskrifning, så är i nästa fall förhållandet det
ombytta, och att för öfrigt gränsen mellan omskrifning och
enkelt ord i många fall är sväfvande. Det danska kun
är till sin form enkelt, som vårt blott, men till sin
etymologi omskrifvande, som fransmännens nyss anförda uttryck;
det skrefs förr ikkun och är sammandraget af ikke uden.*
Människotanken har, i sin användning af språket som
i alt öfrigt, viga lemmar. Kan den ej nå sitt mål från
ett håll, så finner den alltid någon annan sida, hvarest den
kommer det närmare. Ser den sina fötter bundna, så skaf-
* På samma sätt som man lätteligen förbiser främmande språks
tillgångar, då de ligga på annat område än ens eget språks, så händer det att man
behöfver utifrån göras uppmärksam på hvad man själf har. Kanske först då man
erfar att vissa språk såsom grönländskan hafva en »modus interrogativus»,
använd i frågor — liksom de indo-europeiska hafva en »modus optativus» i
önskningar, en »modus imperativas» i befallningar —, inser man att äfven vi hafva
samma grammatiska kategori, som till och med bevisligen ända från den
indoeuropeiska urtiden kan sägas vara uttrykt i en egen böjningsform.
Den skillnad i uttalet som förefinnes mellan satsen »han kommer», efterföljd
af en punkt och »han kommer», efterföljd af ett frågetecken, ligger visserligen
blott i tonfallet, men är dock lika utpräglad, lika konstant och för örat fattlig,
som om den uttryktes genom någon efterhängd ändelse. Om man vill, kan
man i frågetecknet se ett grafiskt uttryck för detta egendomliga tonfall. I
armeniskan sättes det öfver själfva det frågande ordet.
För oss är det visserligen något främmande att låta blotta tonfallet hafva
språklig betydelse; dock skilja vi endast på denna väg mellan axel ’skuldra’ och
hjulets axel, och i åtskilliga asiatiska och afrikanska språk har tonfallets
olikhet en genomgripande betydelse både för ordbok och grammatik.
Ifrågavarande »modus interrogativus» kunna vi bilda ej blott af verb utan
af alla ordklasser. Ja? låter på annat sätt än ja! För öfrigt kan denna
modus sägas jämväl hafva ett annat grammatiskt uttryck i den ändrade
ordställning, som vanligen åtföljer frågformen.
Heil (Der Taubstumme und seine Bildung 1870 sid. 41 f.) gör den fina
anmärkningen, att de grammatiska förhållanden, som vi kalla modus, i de
döf-stummes teckenspråk angifvas genom olika ansigtsuttryck (bedjande, befallande
o. s. v.) ; egna fingertecken till utmärkande af dessa förhållanden saknas däremot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
