Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfre Norrland af Aug. Cajanus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
planen behöfliga stenen blifvit huggen: statens halfva million var bortkastad, utom i statsrevisionens
an-märkningsakt, der den i flera år stått och skyldrat.
Färden med ångbåt från öfre Edefors ser äfventyrlig ut. Flodmassan tränger sig häftigt fram,
och den lilla ångaren måste anstränga sig för att öfvervinna det starka motståndet. Emellertid har
hittills ingen olycka skett, och den lilla spänning det kritiska läget uppkallat är snart glömd vid
framkomsten till Storbacken, som är bekant för det storartade natursceneri bär upprullas för den resandes
blickar. De stora forsande elfgrenarnes förening, den höga grönskan hos ängsmarken, de högre och
lägre lappmarksbergen, som på längre och kortare afstånd förete vexlande formationer och vexlande
dagrar, allt detta bildar en tafla af anslående storhet och prakt.
Landsvägsfärden till Jokkmokk har ingenting anmärkningsvärdt i naturväg att uppvisa, men
der-ifrån utgår det perlband af stora sjöar, som med korta forsar mellan sig når fram ända till Qvikkjokk.
I den andra af dessa sjöar, Purkijaur, infaller en å, som är minnesvärd. Det är Perlelfven, hvilken har
sitt namn af det fiske efter äkta perlor, som der i långliga tider bedrifvits af lappar och nybyggare.
Köpmännen tillhandlade sig länge dessa perlor för rampris och sålde dem ganska högt, hufvudsakligen
till Ryssland; men för några årtionden sedan hade perlfiskarena kommit underfund med perlornas
verkliga värde och hafva derefter vetat att hålla på priset. Också blef det perlband, som Carl XV
uppköpte härifrån och förärade sin höga gemål, konungen ganska dyrt (några tusen kronor). En af de
vackraste perlor som fiskats i Perlelfven fans för några år sedan i en köpmansfamilj i Luleå; egaren
uppskattade den till 300 kronor.
De sjöar som här följa på hvarandra äro äkta lappmarkssjöar d. v. s. dystra, kantade af
gråstens-berg, djupa, mörka vatten. Här och der förefinnes dock en oas i denna ödemark. Bland dem må
företrädesvis nämnas Niavve, en by vid början af sjön Skalka, som med rätta tilldragit sig turisters
uppmärksamhet. Den sista (vid resan uppåt) af de stora sjöarne är den mörka Saggat, hvars djup på sina
ställen mäter mer än 100 famnar, den mest typiska af alla fjellsjöar. Vid vestliga ändan af denna
sjö och vid den forsande ån Kamajokk, som i förening med en annan å Tarrejokk bildar Lilla Lule
elfs upphof, träffar man Lapplands paradis, det beprisade Qvikkjokk (den forsande bäcken).
»Qvikk-jokks natursköna fjelldal med dess herliga fjellgruppering», heter det i en bekant embetsberättelse från
år 1859, »torde svårligen hafva sitt motstycke inom riket». I vester reser sig Wallespikens fjellspets,
i öster Kabblas kolossala rygg, på hvilken man skulle kunna beqvämt tillryggalägga nästan hela vägen
från Qvikkjokk till Blackelfven. Längre bort evigt snöhöljda toppar, hvilka bjert sticka af mot de
dunkla fjellsidorna af gråa söndersprängda skifferlager eller i grönt och gult skiftande mossfält, eller
förtonande smälta ihop med den något töckenhöljda luften. Vid byns fot den brusande Kamajokk, som
sprider sitt uppfriskande skum öfver de blomsterkrönta åbräddarne. Och den ljusa, saftiga grönskan på
de smala byängarne, som stämma främlingen till ett ljuft vemod, så väl harmonierande med den idylliska
frid, som hvilar öfver den lilla kapellkyrkan.
Och om man från denna blomstersmyckade dal stiger uppåt mot bergshöjden, huru lätt har man
icke att då studera den historia om vegetationen, hvartill höjden öfver hafvet i alla fjelltrakter lemnar det
yttersta stoffet! De växter ner i dalen, om hvilkas storlek och fägring det sydliga slättlandets innebyggare
ej kunna göra sig en afiägsen föreställning, sammankrympa ju högre upp man kommer. Trollier, som i
dalen prunkade med en alns höjd, blifva här knapt tre, fyra tum. Björken, hvars friska, grönskande
och yfviga grenar återspeglas i Tarrejokks här lugna och klara bölja, kryper tillhopa, aflöfvas och
svartnar på fiellsluttningarne under en nordlig vinds förstelnande andedrägt. Barrträd finnas ej här, endast
dvergbjörk och vide, kråkris, samt en mängd arter Saxifrager och Ericer. Än högre upp äro väldiga
sträckor uteslutande beklädda med lafvar och mossor, men dermed är ock all vegetation slut.
Här äro många berg och fjell. Från Wallespiken plägar man beundra Qvikkjokksdalen, och i
närheten deraf ligger silfverberget Routivare; men om man älskar taflor af motsatt karakter, kan man
bestiga Somartjokkos berg. Ungefär midt på bergets sluttning öppnar sig en djup håla, som bildar ett
välkommet hviloställe och erbjuder ett godt skydd mot de kalla vindar, som beständigt spela omkring
bergets sidor. Vid flyttningen öfver fjellen utgör äfven denna håla Lappens vanliga tillflyktsort. Uppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
