Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfre Norrland af Aug. Cajanus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är icke dess vatten som är märkvärdigast, det är dess stränder, dess holmar, dess breda dalgångar, dess
rika naturtillgångar. Dock finnes äfven med vattendraget en naturmärkvärdighet: bifurkation. Torneelfven
afiemnar nemligen medelst Tärende elf en icke obetydlig del af sitt vatten till Kalis elf. I öfrigt är Torne
elf den längsta af Norrlands och Sveriges elfvar. Den är 3 mil längre än Lule elf, 4 mil längre än Ume
elf, 7 mil längre än Angermanelfven, 10 mil längre än Ljusnan och 14 mil längre än Ljungan. Torne
elf är 42 mil lång, och till ersättning för det vatten hon förlorar genom Tärende elf mottager hon i sitt
sköte först Lajnio elf och längre ned den väldiga Muonio elf. Med sammanblandadt vatten löper elfven
derefter omkring 17 mil rätt mot söder till hafvet.
För närmare hundra år sedan uttalade en man, som noga kände denna ort, att Tornedalen skulle
kunna föda en befolkning af omkring 200,000 personer, eller 900 på qvadratmilen. Nu finnas der kanske
12—15,000 personer. Beräkningen kan synas öfverdrifven, men var uppgjord med stor omsorg och
sakkännedom. Också kunde en man med så stor omsigt och beresthet som förre justitiekanslern von Koch
vid ett tillfälle i Första kammaren yttra om Tornedalen, att den är den bördigaste dal i Europa. Från
elfvens utlopp ungefär 8 mil uppåt sträcker sig dalgången på svenska sidan i medeltal kanske en half
mil i bredd. Dess jordmon är till någon mindre del sand, men det mesta består af mylla och
grus-blandad molera. Utom denna rika tillgång i jord, finnas i elfven talrika holmar, som bära det
kraftigaste gräs. I Hietaniemi utgöra de ett fullständigt deltaland, hvarå skördas foder för en stor del af
närgränsande socknars ladugårdar. Det är elfvens öfversvämningar, som befrukta dessa holmar och
oupphörligt bilda nya genom den mängd grus och jord, som den forsande elfven medförer från de öfre
trakterna. Detta förhållande vore värdt ett särskildt studium, men vi ha så mycket af mindre vigt att
tänka på i vårt land, att vi måhända icke hafva tid öfver för en angelägenhet som för sin afiägsenhet
kan synas underordnad.
Den som reser uppåt Tornedalen gör klokt i att lära sig några finska ord, såsom häst, mat o. s. v.,
emedan på nästan alla gästgifvaregårdar endast finska språket talas. Vägen följer troget elfven åt, så
nära, att man sällan förlorar den ur sigte. Byarne äro i allmänhet väl bebyggda, husen äro på sina
ställen riktigt ståtliga och stadslika. Det är ganska tydligt, att välmåga råder i dessa bygder. Också
drager man god inkomst icke blott från jorden och ladugården, utan äfven af fisket, sik- och laxfisket.
Fiskesätten har man tillfälle att inhemta vid Kukkola fors, omkring 1,5 mil från Haparanda, i synnerhet
berömd för sitt sikfiske.
Man inträder i ett »pörte». Hvad är ett pörte? Vid Kukkola är det ett rum, hvars tre sidor
upptagas af breda lafvar, som begagnas till sängplatser, men för öfrigt ingenting: icke en stol, ett bord,
en pall, en bänk, ett golf eller någonting annat. Midt i rummet är eldstaden, dock icke murad, utan
blott litet sand och några lösa stenar. Det är här man steker sin fisk, sin sik, och rök och gnistor gå
ut genom en öppning i taket.
Det är icke säkert att siken finnes på land, när man" vill ha den eller om man framställer sin
önskan att få den, men den finnes i forsen och det är nästan detsamma. Fisket försiggår med mjärdar
och med håf. Den senare begagnas alltid vid hastigt påkommande tillfällen. Det sviker sällan, att icke
det yppade behofvet på några minuter är tillfredsstäldt. Sedan fisken rensats, trädes den upp på en
längre trästicka från stjerten allt igenom; buken uppfläkes och små stickor hålla den öppen. Derefter
sättes den längre trästickan i jorden i lutande ställning invid eldstaden, så att fisken med hufvudet
uppåt blir utsatt för verkan af de fladdrande lågorna. Tid efter annan vrides stickan, så att siken blir
väl genomhalstrad på alla sidor. Den ätes med saltlake och värderas till och med af gourmander från
Stockholm.
Sikfisket börjar i medlet af juli och fortgår till slutet af augusti. Att det icke är af ringa
betydelse för ortens befolkning kan man finna deraf, att på ett enda dygn fiskats ända till 4,000 sikar.
Vägen är jemn som ett golf nästan ända fram till Niemis by i Öfver-Torne socken, men der går
den öfver bergshöjden, så att byn ligger djupt ned å elfstranden. Man bör göra ett besök i denna by
för att få erfarenhet om huru en finsk bonde i Sverige kan hafva det. Här må endast nämnas, att
bonden Joannis hus är uppfördt i frontespisstil, måladt med hvit oljefärg, att dess rum äro tapetserade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
