Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herjedalen af Johan Nordlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning sökt ersätta leran genom att begagna spillning efter boskapen. Funnes lerjord, skulle jordbruket
kunna drifvas långt mer än nu är fallet. Sädesodling kan visserligen ej komma i fråga i det öfre landet,
ty kölden lägger hinder derför; men vallarna skulle i så fall blifva mer fruktbärande än för närvarande.
Nu använder bonden månader på att samla ett både knappt och magert vinterförråd af hö och starr från
myrar och mossar, hvilka ligga spridda här och der i skogarna en eller flere mil från hemmet. Fodret
häsjar man genast och låter det sitta i häsjan, tills vintern kommer, då karlarnes mest tidsödande och
mödosammaste göromål är att hemföra det mången gång under snön begrafna höet. Dertill rifver man
mossa och tager löf för boskapens räkning. Men är utfodringen klen vintertiden, så är sommarbetet så
mycket rikare. Först släppas korna på skogen närmare hemmet, men strax efter midsommaren bär det
Svegs kyrka.
af till fjälls under allmän glädje bland menniskor och djur. På fäbodvallen har hvarje bonde fähus för
kor, får och getter samt stuga för »bukullan», den qvinna, som har vård om korna. Ibland är detta
hustrun i gården, ibland pigan eller en dotter. Är det »mora» sjelf, som drager till fjälls, tager hon
med sig alla »ungarna» och har dem hela tiden hos sig samt föder dem med den kraftiga mjölken.
Mycken omvårdnad egnar hon dem ej, utan så fort de kunna gå obehindradt, få de mest sköta sig sjelfva,
trots faran att förvilla sig i skogen, om de aflägsna sig något stycke från bodarna. Någon gång, om
ock sällan, skall sådant händt, och på Kälarna i Elfros finnes till minne af en dylik händelse en trätafla
med inskription uppsatt på det ställe, der barnet återfans fast lifiöst. Sker sådan olycka, är man redo
att skylla på vättarne (ty på dem tror man öfverhufvud ännu), och för att lösgöra det bergtagna barnet
ringer man i närmaste kyrkklocka, hvilket — om det icke har någon annan verkan — åtminstone kan
tjena till ledning för den vilsekomne. I de trakter, der männen under försommaren icke äro upptagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
