Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herjedalen af Johan Nordlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snart torde man kunna räkna de byggnader, som rymma i sig gårdens både folk och få; men
bruket att om vintern sofva i ladugården håller i sig. För detta ändamål har man likasom en läktare,
den s. k. hjällen, på hvilken finnas sängar för menniskorna och kättar för fåren. När det blir smällkallt
om vintern, är det godt att få lemna de ofta illa ombonade husen och här krypa mellan’ fällarna, ty
man består sig med två sådana, en sämre under sig och en bättre ofvanpå. När en stor hop menniskor
och djur på detta sätt hopas under samma tak, bibehålles samma värme natten igenom eller ökas till
och med, i synnerhet som hjällen ligger nära taket. Visserligen blir luften icke den renaste, men den
som varit inne från qvällen märker ej detta och lider icke något men deraf. Att ligga på hjällen har
äfven en annan fördel med sig, ty då behöfver man alls icke frukta att sofva för länge. Korna — och
framför allt tuppen — draga försorg om att man blir väckt i tid. Om sommaren kan man icke ligga
här, ty det blir så »lopput.» Man flyttar då till de i gammaldags stil bygda loften eller till höladorna,
om grödan är inbergad. I senare fallet kryper man ned hvar som helst i höet och draga fällen öfver sig.
Befolkningen har stark, frisk och ofta vacker kroppsbyggnad. Det öfre Herjedalens gossar anses
taga priset i vighet, hvilket lär bero på den kraftiga — om ock knappa — föda, som der bjudes. Också
nämnes »hallingen» bland ungdomens dansar. Flickorna hafva i allmänhet fördelaktigare yttre än
gossarna, och främst skulle vi vilja sätta dem i Öfver Högdal. Lynnet är lifiigt och hurtigt. Uti intelligens
kan herjedalingen mäta sig med sina grannar, jemtarne icke undantagna. Liksom dalkarlen lägger han
sina ord väl och kan ibland riktigt slå hufvudet på spiken. Att »ordkastas» tycker han om, och får
han litet smått drifva med sin motståndare, är det honom ett sant nöje. Vid ett samqväm hörde vi en
gång ett rätt betecknande samtal mellan en inflyttad vermländing, som från timmerhuggare stigit till
poststationsföreståndare och följaktligen kallades postmästare. Denne hade i Svenska Veckobladet läst
en vårvisa, som mycket slagit an. Hon slutade med de orden:
Ja, om jag riktigt kunde sjunga ut,
den visan aldrig skulle taga slut.
Härvid invände en af åhörarna, att om han kunde sjunga ut, så skulle visan en gång nödvändigt
taga slut; »för det är klart», menade oppositionsmannen, »att om jag sliter ut ett par skor, visst taga
skorna då slut.» Sedan de disputerat länge och väl härom, lemnade postmästaren gästabudet, vred i
hogen men till icke liten förnöjelse för de andra.
Äfven många andra drag skulle kunna anföras. Vid ett nattvardsförhör i Linsells kyrka frågade
presten en gubbe, huruvida djefvulen äfven frestade de ogudaktiga menniskorna. Mannen funderade en
stund och svarade sedan med låtsadt allvar: »Nej, han har väl dem förr, må veta.» Träffande ordstäf
finnas i mängd och brukas flitigt. En dräng skröt för en annan öfver sin styrka. »Jag är intet född
med småbröd, jag!» — »Nej», blef svaret, »det kan aldrig vara något smått, der som det aldrig varit
något stort.» Stor gästfrihet öfvas mot dem, som äro stadda i små omständigheter, gått vilse i skogen
eller så, men af en herreman vet man nog att taga väl betaldt. Ärlighet är ostridigt herjedalingens
största dygd. Om man sommartiden ligger utom hus, låses derför icke stugudörren; man gör det knappt,
äfven om alla lemna hemmet för att vara i fäbodarna en eller annan dag. Gamla nämndemän intyga
ock, att brott mot eganderätten af infödingar sällan förekomma vid tingen. Genom större inflyttning
har det sedliga tillståndet försämrats under de senaste åren. Särskildt har dryckenskapen gripit
omkring sig, och bönder göra milslånga resor för att hos någon lönnkrögare skaffa sig »bäste.» Har en
man varit till Hudiksvall efter fora, äro grannarna ej sena att besöka honom för att helsa honom
välkommen och höra, huru resan gått o. s. v., men i sjelfva verket för att få smaka på hans dryckesvaror.
Detta kallas att »fägna hem färdman.»
Genom vidsträckta skogar och fjäll skilda från grannarna, hafva herjedalingarna icke haft mycken
beröring med dessa. Få hafva uppsökt dem utom fattiga tiggare från de nordligaste socknarna i
Dalarna; sina ladugårdsalster hafva de sjelfve afyttrat i andra landskap och derigenom föranledts att någon
gång göra rätt långa resor. Medan fogelfänge var lönande, gingo lass af fogel hvarje vinter ända till
hufvudstaden, hvarvid handelsmannen fick tillfälle att såsom en annan Odyssevs »se många menniskors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
