Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ångermanland och Medelpad af Johan Nordlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då icke efter livad det kostar, ty vid penningebehof säljer han ett skogsområde, och så är allt väl igen,
blott skogen räckte i oändlighet. Slutet blir dock ofta konkurs, något som under den gamla tiden var
högst sällsynt eller knapt förekom.
Mellan qvinnorna är det ock stor skilnad. De gamla spinna och väfva nästan allt, livad huset
behöfver; en piga skulle utom vanliga gårdsgöromål under veckan spinna ända till nio härfvor. De unga
finna bättre uträkning i att köpa både till linne och kläder. De gamla bondhustrurna plägade flitigt
umgänge med hvarandra, men de unga äro för stolta dertill. Seden att, såsom det hette, »gå till
hvarandra med (spinn-)rocken» börjar dö ut, och dermed blir det ock slut på enigheten bondhustrurna
emellan. Förr höllo de samman emot pigor och torparekäringar, hvilka voro det stående samtalsämnet
vid deras gillen. Yäl torde nästan fått sitta emellan ganska mycket (Burseus nämner, att »de sqvallra
i kyrkan svåra i Nordingrå»); men sqvallret är icke mindre nu för tiden; det är tillräckligt att i hög
Utsigt i Själevad.
grad förbittra samlifvet grannarna emellan. Öfverbringare af förtalet äro ofta torparehustrur och deras
vederlikar, hvilka till en stor del hafva sin utkomst af att springa i gårdarna. Ty »den som går
gård-mellan, han går mål-mellan», säger ett norrländskt ordspråk.
Såsom redan är antydt, äro de gamle gudfruktiga samt hålla Guds ord och dess förkunnare i
vördnad. Kommer man en söndagsafton till en ensam »födorådstagare» eller till en enka, så skall man
nästan alltid finna bibeln eller psalmboken jemte glasögonen framme. Förr var det icke ovanligt, att
fadren på söndagsaftonen samlade barnen och tjenarne omkring sig och på »spelstocken» lärde dem att
sjunga icke en eller annan psalm, utan en stor mängd. En god röst skattades högt, och lycklig den,
som kunde öfverrösta menigheten i kyrkan. Mången gammal danneman nämner också, att han alltid
varit anmodad göra tjenst, när klockaren varit förhindrad; och detta är icke någon ringa utmärkelse.
Presterna äro här, såsom öfverhufvud i Norrland, föremål för stor vördnad och tillgifvenhet. Också
äro de ett af de vanligaste samtalsämnena icke allenast vid gästabud mellan grannar eller församlingsbor, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
