- Project Runeberg -  Vårt land. En skildring i ord och bild /
91

(1888) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarne af Vilhelm Kôersner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nejderna kring Siljan samt Öster- och Vester-Dalelfvarne. Den karga jorden och bristen i äldre tider
på någon lika lönande binäring som bergsbruket i södra Dalarne tillät befolkningen att blott med möda
och svårighet förvärlva ett knapt tillmätt lefvebröd. Men kärleken till fädernejorden förminskades ej
derigenom, utan växte tvärtom. Hvar och en ville hafva en torfva, om än så liten, hvilken han kunde
kalla för sin. Sålunda uppstod den stora heminansklyfningen, som är ett utmärkande drag för Dalarne,
och som burit frukt i en af handling mäktig fosterlands- ooh frihetskänsla.

Den, som icke närmare känner de dalska förhållandena, måste förvånas öfver, huru det varit
möjligt för detta fattiga och glest befolkade landskaps inbyggare att utöfva ett så stort inflytande på
vår historia, som de i sjelfva verket gjort. Den urgamla nordiska frihetskänslan är ej onsam en
tillräcklig förklaringsgrund. En sådan torde deremot den omständigheten vara, att befolkningen ej är spridd
utöfver hela landskapet, utan samlad i stora byalag invid floderna och sjöarne. Om man jemför
befolkningssiffran med arealen, visar sig väl Dalarne vara ett af rikets svagast befolkade landskap, men tager
man på samma gång hänsyn till bygdens utbredning inom landskapet, så torde man näppeligen kunna
på landsbygden i vårt land uppvisa ett motstycke till den befolkningens koncentration, som eger rum i
Dalarne. Byarne äro stora som små städer, och inbyggarne komma sålunda att åtnjuta fördelen af den
kraftiga eggelse till täflan och utveckling, som den nära och ständiga beröringen med andra personer
medför. Aldrig skulle allmänandan och känslan för hela landets väl hafva utvecklats till en sådan
styrka, om icke hufvudmassan af landskapets befolkning varit samlad inom några få, föga vidsträckta
områden.

Denna omständighet har haft en annan följd, som satt sin prägel på dalfolkets karakter,
nämligen den utpreglade olikheten i drägt, språk och seder mellan invånarne i olika socknar, ja äfven på
vissa ställen i olika byar. Byn utgjorde i äldre tider ett helt, och nästan alla äktenskap ingingos mellan
personer, som tillhörde samma byalag. Endast sällan förekommo giftermål mellan personer ur olika
byar och nästan aldrig mellan personer ur olika socknar. Ännu i dag kan också en med dalska
förhållanden välbekant person säga, ej blott på grund af drägten, till hvilken socken en dalkarl eller
dalkulla hörer, utan äfven, på grund af tungomålet, till hvilken del af socknen han eller hon hörer.
Dessa egendomligheter i språk och drägt försvinna emellertid mer och mer. Länge torde det ej dröja,
förr än de gamla daldrägterna, som äro så beundrade af turisterna för den pittoreska omvexling de
skänka åt landskapet, men hvilka äro egnade att ådraga sina bärare en för dem i den sociala
jemnlik-lietens tid allt annat än behaglig uppmärksamhet, komma ur bruk och endast äro till finnandes i
Nordiska museets salar.

Den stora turistström, som årligen söker sig fram till Dalarnes aflägsna bygder, drages icke dit i
främstä rummet af önskan att lära känna den egendomliga folkkarakteren eller att vallfärda till de
orter, hvilkas namn för alltid äro förknippade med Gustaf Yasas romantiska irrfärder. Det är Dalarnes
härliga, mångbesjungna natur, som lockar främlingar från när och fjärran: det är den majestätiska
Dalelfven, Siljan med dess fagra stränder, omvexlingen af leende, yppig fägring och vild bergsnatur.

Man har anmärkt, att man i Dalarne icke, i motsats till hvad förhållandet är i andra, för
naturskönhet prisade land eller landskap, behöfver intränga långt för att blifva qvitt den af gränstrakten
väckta känslan af sviken förväntan. Sålunda utgör den vid gränsen mot Örebro län belägna Ludvika
socken en af Dalarnes mest natursköna nejder. Sjelfva kyrkbyn med de tre jernvägsstationerna och
Ludvika bruk har ett synnerligen vackert läge pä näset mellan sjöarne Vessman och Öfre Hillern, hvilka
förenas af Kolbäcksån. Naturen synes här hafva gjort allt, för att denna nejd skulle blifva ett hemvist
för en högt uppdrifven bergshandtering. Rika grufvor finnas i trakten, öfverflöd råder på den billiga
drifkraften vatten, kommunikationerna äro goda och en intelligent arbetsbefolkning finnes på platsen —
ingenting annat fattas än kapital och framför allt energiske och företagsamme män, som hafva blicken
öppen för den nya tidens kraf i ekonomiskt hänseende.

Turisten, som reser för att se och beundra en härlig natur, gör från Ludvika en utflygt på
ångbåt öfver sjön Vessman till Grangärde. Under vackert väder är detta en af de mest förtjusande färder
man kan göra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:02:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vartland/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free