Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Södermanland af Th. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne för trång, och framför allt för låg, när han reste sig i hela sin längd. Han kallade Finn till
hjelp, och sedan de styrkt sig med ett ottemål af några af Svens »hrandiga» oxar, satte de skuldrorna
under det låga taket och hände på till dess det gaf med sig. Deruppe forsade vattnet öfver alla berg
och dalar och dånet gick ut öfver alla land.
Så bildades ett land af den uppskjutna hafsbotten, och der växte säd och der trifdes örter, och
då allt vattnet icke kunde rinna undan, stannade hundradetals större och mindre sjöar qvar i dalarna
såsom klara speglar för berg och lundar, för skördar och minnen. Detta land kallade menniskorna
sedan Södermanland, eller Södermanhem, och tyckte att det var det vänaste land i verlden; och
Svens område vidgade sig och blef stort och hans namn genljöd i alla land. Hans grannar bland
jättarne sökte då efterlikna detta storverk, men vesterut gick man till arbetet med öfvermod, så att der
blef icke annat än kalla och otillgängliga berg, och österut med vemod, hvaraf skapades endast trask
och moar. Sven försökte väl ärligt och troget att hjelpa den, af hvilken han sjelf hade blifvit hulpen,
men han började blifva gammal. Stordådens tid var förbi; han satt nu mest hemma bakom ugnen.
Så lyder en saga om Södermanland och dess uppkomst. Hon är lika tillförlitlig hon som alla
andra sagor, och vill någon läsa mer om det landets daning, så hänvisar jag till den bilderbok, som
slås upp ny hvarje vår mellan Bråviken och Mälarens fjärdar.
Det folk, som bebor detta landskap, älskar mycket sin vackra fosterbygd, och är det kanske
denna kärlek, som af sig föder det drag af vänlighet, gästfrihet och redbarhet, som kännetecknar hela
befolkningen. En påtaglig hyfsning är rådande och kan spåras långt tillbaka. Gröfre, om grymhet
vittnande brott äro här mycket sällsynta. Detta om folket i allmänhet. Annars måste från den egentliga
»Sörmlänningen» skiljas invånarne i det s. k. Rekarne, det flacka landet i nordvest, samt
Vingåkers-boarne i det inre, båda icke så litet olika hufvudbefolkningen och hvarandra i lynne, bruk och seder.
Rekarlarne hafva fordom framträdt såsom ett styft och stridbart slägte och nämnas ofta särskildt för
sig i de inbördes fejderna under unionstiden. Den sjelfständighet, som ännu spåras, torde nog vara ett
arf från dessa gamla tider. Hvad Vingåkersboarne beträffar, så har deras omisskänneliga lust för resor
kring alla landsändar ansetts hafva sin rot i det gamla vikingalynnet, som hos dem skulle gå i genbåde
i namn och sinnelag. Jag lemnar sådant derhän, men att här en från grannarne i många hänseenden
skild folkstam röjer sig, torde icke kunna betviflas. Den ända till midten af innevarande sekel bibehållna,
egendomliga »drägten» vittnar bland annat derom. Nu mera hafva dock tidsandan och jernvägen
utplånat denna skilnad. Den folkdrägt, som blott för några årtionden sedan var Vingåkersbygdens stolthet
_ dyrbar och vexlande efter ålder och kön — är nu så afkommen, att man icke skall kunna
hopsamla en enda fullständig drägt i hela Vestra Vingåkers socken. I denna trakt, och i allmänhet i de
sydliga socknarne af Södermanland, anses det svenska språket ljuda renast.
Åkerbruk och boskapsskötsel äro landets förnämsta näringar. Dock förekommer äfven bergs- och
brukshandtering i många delar af provinsen, der jern, koppar och kobolt äro tillfinnandes. De förnämsta
jernverken, utom Eskilstuna, äro Näfveqvarn, Svärta, Hellefors, Nyby och Åkers f. d. styckebruk. Vacker
marmor brytes och bearbetas i Vingåker och på Kolmorden. I skärgårdarne äro fiske och sjöfogeljagt
äfven att räkna bland hufvudnäringar. Huru tillfällena till jagt och djurfångst annars under de 5 senaste
århundradena minskats inom detta landskap visar sig bäst deraf, att man på 1300-talet genom särskild
jagtlagstiftning (Br. dat. Telge 18/9 1377) ansåg sig böra freda Fogdön och de under Vårfruberga kloster
hörande skogarna för »björnar och vargar».
Södermanland har att glädja sig åt en tidig odling, hvarom särskildt omkring 300 kända
runstenar bära ett talande vittnesbörd. Särdeles märkliga i detta hänseende äro äfven de två ryktbara
hällristningarne, Gökstenen i Härads socken vid Näsbyholm och Eamsundsherget i Jäder. Dessa hafva
hittills ansetts behandla sagan om Sigurd Fafnisbane. De tydliga bilderna: uttern, den hufvudlösa smeden,
hästen Grane, Sigurd och draken, foglarne m. m. syfta derpå. Men nu mera vill man icke låta nöja
sig med att göra dem till nordens yppersta runminnesmärken, utan man hemtar äfven från runornas och
bildernas »rätta tolkning» rent historiska uppgifter om den verldsberömde Alarik och hans förmenta
börd från denna nejd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
