Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Södermanland af Th. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På någon fast historisk grund befinner sig väl icke den sörmländska häfden, förr än kristendomen
börjar kasta sitt ljus på dessa bygder. Och äfven då äro legend och saga ofta i strid om herraväldet
med de spridda historiska uppgifterna. Ansgarii Birka, som nu mera temligen obestridt anses böra
sökas på Björkön i Mälaren, ligger väl utom det här i fråga varande området, men de urgamla kyrkorna
på fastlandet och på Mälarens öar, såsom Enhörna, Tlioresund, Kärnbo och framför allt Aspö, Vansö,
Öfver- och Ytterselö tala kraftigt för, att den nya läran här tidigt slagit djupa rötter. Kamp hade hon
emellertid att utstå, och äfven här skulle martyrernas blod vattna kristendomens säde. På Strengnäs
gamla offerhöjder flöt nemligen den förste Sörmlandsapostelns blod, och »St. Eskils källa» gråter ännu
öfver det hedniska dådet.
Den politiska utvecklingen i hela vårt land blef snart på det innerligaste förbunden med den
religiösa, och de strider, som genomgå de ll:te och 12:te seklerna, äro vanligen till sina orsaker och
följder af blandad art. Af hit hörande händelser är dock Södermanland icke på något synnerligt sätt
berördt. Men under den senare medeltiden, då Stockholm hunnit blifva medelpunkten för striderna, får
landet sin dryga andel af tidens oro. Den mägtiga Folkungaslägten och de rådande stormännen inom
stat och kyrka hade här sina gods, och deras för fäderneslandet så olyckliga partitvister bröto här ofta
ut i blodiga fejder. Nyköping, Strengnäs och Telje, Ilörningsholm, Tynnelsö och Gripsholm voro
hufvudplatserna för de strider, som utkämpades med ord och svärd.
De män, som härvid synnerligen framstå, äro till största delen af slägterna Bonde, Tott, Sparre,
Oxenstjerna, Sture och Vasa, och dessa herrars fruar spela icke heller någon obetydlig rol, då fråga
är att bestämma slägtens politiska ställning. Allt var oro. Det fanns knappast ett år, då icke en eller
flera herredagar höllos, och konungens rättareting kunde icke skydda allmogen för stormännens förtryck.
Lån utpressades och skatter pålades af konungarne och deras män, af fogdar och läntagare, af landsmän
och fiender, och de andliga, lika ofta klädda i harnesk som i korkåpor, hade många medel att komma
i besittning af landets egendom för påfliga ändamål, för kloster och kyrkor, prebenden och gillen.
Dock måste man sanningsenligt medgifva, att just ibland dessa senare understundom uppträdde
fosterlandsälskande män, som slöto sig till landets befriare, och som efterlemnat ett aktadt minne icke
allenast såsom stiftsstyresmän, utan äfven såsom främjare inom hela landet af lag och helgd, af konst
och diktning. »Biskop Thomas» är ett rent svenskt minne, häfdadt genom hans kraftiga sånger om
Engelbrekt och om friheten, sånger som ännu efter 450 år lefva på vårt folks läppar. På en
silfver-prydnad, tillhörande hans i Strengnäs domkyrka ännu förvarade biskopsskrud, finnes med munkstil
inristad en bön, som säkert ingen svensk man skall vägra att uppfylla: »Orate pro Thoma, Episcopo
Strengnensi».
Honom lik i många stycken är den ryktbare Conrad Bogge, på folkspråket »biskop Cordt», som
innehade biskopsstolen mot slutet af katolska tiden, från 1479—1501. Hans efterlemnade storverk i
byggnadsväg äro: koret af Strengnäs domkyrka, prydt med de från Holland hemförda rika altarskåpen,
Tynnelsö slott i dess senare skick, och det gamla gymnasiihuset, ryktbart genom Gustaf I:s der timade
konungaval m. m. Sådant vittnar om lians magt och hans kraftiga vilja. Men han var tillika på sin tid
Sveriges lärdaste man; han befordrade vetenskap och konst, anlade tryckerier och fäste sitt minne så
outplånligt vid den nejd, der han verkade, att sjelfva folksagan tagit hand om hans storhet. Från hans
bönecell i Strengnäs domkyrka, som ännu inrymmer hans egenhändigt textade böcker, hans ryktbara
»tofflor», hans Missale Strengnense m. m., ledde — säger traditionen — en underjordisk gång till
Tynnelsö, så att han lika oförmodadt kunde vara tillstädes på båda sidor om sjön, öfver allt styrande
och ordnande. Äfven om hans död berättas underbara sägner. Visst är att den man, som efter fyra
sekler så lefver qvar i folkmedvetandet, icke är att mäta med vanliga mått.
Men allt detta oaktadt, är dock den tid, som sträcker sig från 1350 till 1521 äfven för
Södermanland en träldomens tid. Visserligen är det glädjande att se, att sjelfva folket i allmänhet var med om
att värna frihetens och fosterlandets sak, och att der kraftiga, rättskaffens män trädde fram, som ville
landets väl, der var Sörmlands allmoge städse redo att offra lif och gods. Engelbrekt och Sturarne
kunde alltid påräkna dess bistånd, och många af deras kraftigaste män utgingo från dessa bygder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
