Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vermland af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För den resande, som kommer österifrån med jeruvägen, tecknar sig Vermlands gräns på långt
afstånd genom sina blånande höjder. Det är Dalfjellets fortsättning, som här stryker fram genom
Karlskoga bergslagbygd, en vi 1<11 romantisk trakt, rik på naturskönheter.
Tätt vid jernvägen ligger Björneborgs bruk, ett af vårt lands större industriella anläggningar,
med masugnar, bessemerverk och smedjor. Söderut, nära Vestergötlands gräns, linnes Råda gamla kyika,
genom sina på 14-hundratalet utförda väggmålningar en af de märkligaste byggnader i sitt slag inom
hela vårt land.
Vid Kristinehamn är man inne på det vermländska slättlandet. Härifrån vester ut är bygden
bördig och välodlad, med llere ansenliga herresäten; skärgården framåt Karlstad är mycket täck med
sina många skogklädda holmar och talrika vikar och uddar.
Karlstad, vid Klarelfven på Tingvallaön, vermländingarnes forna tingsplats, liek 1584 sina
privilegier af hertig Karl; staden nedbrann fullständigt år 1865, men’ den har åter blifvit uppbygd efter en
ganska storartad måttstock hvad torg och gator angår och är nu en af våra vackraste småstäder.
Klarelfven är här i nejden bred och väldig, men rinner mellan låga, sandiga stränder.
Norselfven, som utgör Frykensjöarnes utlopp, afbryter längre vester ut slättlandet. Den djupa
floden, som först fram i januari eller februari plägar tillfrysa, rinner fram mellan höga, vackra stränder.
Trakten blir nu mera kuperad och slättlandet tränges ned mot sjöstranden, ty här möta åsar och höjder,
utsända från bergen i vester.
I söder härifrån utbreder sig nu Näset, ett fullkomligt slättland, sköljdt af Venern och dess vik
Dalbosjön. Ilär finnes knappast något qvar af vermländska naturen. Skogen är i allmänhet borta, inga
berg och blånande höjder rosa sig, och forsarnes brus förnimmes ej mera. Åkerfält utbreda sig öfverallt,
och gårdar samt kyrkor ligga tätt intill hvarandra, åtminstone efter vermländsk måttstock. Här på
Näset föddes, under det låga taket öfver Kyrkeruds komministerboställe i By socken, Esaias Tegnér. På
en framför nuvarande boställsbyggnaden, på den gamlas plats rest minnessten läses: »Här föddes Esaias
Tegnér d. 13 nov. 1783»; Millesviks prestgård blef längre fram hans barndomshem.
Genom Byelfven kommer man in i den för sin fägring så prisade Gillbergadalen, som sträcker
sig norr ut, omslutande den stora Glafsfjolen, kring hvars stränder naturen är på en gång leende och
storartad. Borgen stiga högre, men deras former äro mjuka, och sluttningarna liksom stränderna klädas af
ek- och björkdungar samt furuskog i vexlande blandning. Välodlade fält och hvitskimrande gårdar möta
ögat å ömse sidor af den smala sjön, och här och der lyfter sig en kyrkas korsprydda torn mot höjden.
Naturen har en sydländsk progel äfven med hänsyn till strändernas fruktbarhet, ej blott hvad de vanliga
sädesslagen, utan ock hvad trädgårdens mera ömtåliga alster angår. Här ligga Stömne och mera norr
ut Ilillringsberg, som måhända tager priset framför de andra här belägna gårdarne, omkransadt som
det är af den vackraste löfskog och med utsigt öfver den bredaste delen af Glafsfjolen.
Nejden blifver, när man kommer längre norr ut, till Jösse härad, hvari Glafsfjolen till en del skjuter
in, mera storartad. De vid synkretsens rand uppstigande bergen varda högre. »Finskogarne» lyfta sig i vester
öfver synranden, och bortom sjöns nordligaste del synes Tanderudshöjden, hvarifrån en vidsträckt utsigt
öppnar sig. Jösse härads hufvudort, Arvika köping, som numera med rätta gör anspråk på benämningen
stad, ligger här vid Kyrkvikens vackra strand, och vester om Glafsfjolen finnes Elgå bruk, också det med
härlig utsigt öfver nejden.
Näst Glafsfjolen är Värmelen den största sjö i denna nejd, och från Brunskogs kyrka, belägen
vid doss norra strand, ser man ett landskap, som hör till de vackraste i Vermland. I öster utskjuter
den löfskogklädda Arnudden; nedanför kyrkan synes Lillön simma på vågen, och rundt omkring sjön
framblicka ur täta löfdungar hvita herrgårdar och rödmålade bondehem med den vermländska
skogs-infattningen i fjerran. Det är skiftande rikedom i färg och form, en vexliug af skog och sjö, från hvilken
ögat ej gerna sliter sig bort. Och dock finnes icke så långt härifrån en annan tafia, som af atskilliga
sättes högre än utsigten från Brunskogs kyrka, och denna utsigt möter den resande vid Åmots
jernvägs-station, nedanför hvilken Nysockensjön utbreder sin af holmar, näs och vikar söderbrutna, men i hvarje
liten bit sköna spegel, hvars stränder omfattas af en i otaliga rundade kullar bruten bergkedja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
