Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vermland af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jössehäringarne ansos vara Vermlauds lifligaste och i andligt afseende bäst utrustade befolkning.
Deras liHiga, oförvägna och glada lynne har fått sitt bästa uttryck i den bekanta »Jössehärs-polskan»,
omtalad vida omkring. Det fordrar kraft, vighet och ett säkert hufvud för att utföra denna dans, ty
stödd på tösens säkra arm, som ej får svigta, skall gutten göra ett »kast», så att hans fotter i bästa fall
nå taket i den låga stugan. Liksom nordmarkingen i mycket liknar sin granne i norr, jössehäringen,
så likna ock bygderna hvarandra.
Da man från Jösse härad följer den till Fryksdalen ledande vägen, kommer man till den å
Fryks-dalshöjden belägna bergshällen, Herre-Halla, från hvilken man åter har en af dessa oförgätliga naturtaflor,
pa hvilka \ ermland är så rikt. Djupt ned ligger Mellanfrykens yta med sina höga stränder, och ögat
kan både i söder och norr följa dalföret, som fortsätter miltals åt båda hållen, omslutande Neder- och
Mellanfrykens vatten. Nedom höjden synas på hvar sin sida om vattnet Östra och Vestra Emterviks
syskonkyrkor, mot söder märkes vid klart väder Frykeruds kyrka; i norr vid Mellanfrykens slut synes
Sunne kyrka, och langt bort mot norden skuggar Tossebergsklättens hjessa horisonten, och Lysviks kyrka
framskimrar, då klar himmel och luft gynna åskådaren. Det är en leende ängd ögat här omfattar, ett
landskap af öfver fem mils utsträckning i norr och söder.
Fryken är en långsträckt, omkring åtta mil lång, smal sjö och, som förut nämnts, delad i tre
hufvuddelar. Nederfryken har i allmänhet låga stränder, men när man kommer in på Mellanfryken,
höjer sig strandbädden och blir hög och brant. Der börjar Fryksdalens prisade skönhet fullt utveckla
sig. A id de bada Lmtervikskyrkorna vidgar sig dalgången, och en välodlad bygd möter den resande.
Längre upp nar man ett af dalens vackraste ställen, Rottneros, der Rottnans dalgång mynnar ut och
tömmer sin mörka vattenmassa i Frykens klara vågor.
Fortsätter man färden uppåt Fryken, råkar man vid Sunne Vermlands tätast bebyggda, kanske
fruktbaraste trakt. Här, vid Sundsvik, der vattnet är sammanträngdt till ett smalt sund, hade
häfda-tecknaren Anders Fryxell sin bostad, Sunne vackra prestgård.
Vid Fryksände, sjöns slut, ser man slutligen liksom samlad all dalens skönhet: skogar,
björkdungar, vattenfall, stora bruksbyggnader och vackra menniskoboningar, Torsby kyrka, Frykens långa
dalgång mod sin vattenspegel mellan höjderna i söder, i norr dalsänkningen kring Magnelfven och i
nordvest Rögdelfvens dalföre. När om högsommaren solen stiger upp, förgyllande höjdernas toppar,
bortjagande den ljusa nattens lätta skuggor och dimslöjor, när hon sänker sig om qvällen, och sommarens
trollska skymning småningom breder ut sitt flor öfver denna nejd, då får man ett oförgätligt intryck af
den naturens poesi, som här skrifver ett af sina alltid lika nya, lika friska högtidsqväden.
Följer man vägen norrut, varder naturen allt mer vild och ödslig, och man är snart inne i
Fin-skogarne, der en stor del af befolkningen är af oblandad finsk stam, som man kan finna så väl af deras
ansigtstyp, som ock af deras seder, bruk och lefnadssätt. Här träffar man ett och annat pörte eller
rökstuga, och de gamla kunna ännu tala sitt modersmål, ehuru det ej vidare användes inom hemmet i
allmänhet. Vid Höljes i norra Finskoga når man slutligen en af Sveriges största floddalar, Klarelfvens
tjugumila dalsänkning, Elfdalen kallad.
Här, i norra Elfdalen, är naturen en helt annan än den man förut skådat inom Vermland. De
ljusa, glada taflorna hafva nästan försvunnit. Strid och forsande brusar Klarelfven fram ned i djupet,
vridande sig i otaliga bugter mellan de höga, sandiga stränderna. Stela, långsträckta resa sig på båda
sidor bergen, klädda med dunkla barrskogar, i hvilkas djup mörka skogssjöar och vida myrar gömma
sig. Här och der rinner en biflod in i Klarelfven, ofta medförande en betydlig vattenmängd. Från den
omkring 500 meter öfver hafsytan uppstigande Lethöjden i södra Finskoga, derifrån man sannolikt har
den mest storartade utsigten i Vermland, får man den tydligaste bilden af den nordvermländska naturen.
Under flere mils längd kan man öfverskåda Klarelfvens dal med dess silfverband, omslutande talrika
små holmar, och mot öster radar sig i afsats efter afsats, stigande allt högre, ett vidsträckt bergland, som
ögat kan följa långt in bland Vesterdalarnes fjell.
De mäktiga timmerflottor, som glida fram på elfvens vatten, omtala tydligt nog, att hufvudnäringen i
dessa bygder är skogsbruket, timmerdrifuingen och kolningen, som fordra mycket och tungt, ofta farligt arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
