Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vermland af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Munkfors kastar Klarelfven sin här väldiga vattenmassa utför en omkring sjutton meter hög brant,
bildande ett af Vermlands betydligaste vattenfall.
Något längre ned vid Klarelfven ligger Ransäters gård, Erik Gustaf Geijers barndomshem. Naturen
häromkring är allvarlig och vacker. Höjder, bland dem den ansenliga Ransätershöjden i öster, resa sig
rundt omkring, och ett stycke från gården blänker Klarelfvens breda silfverband. Nere vid elfstranden
framtittar Ransäters kyrka, och under Geijers dagar ljödo hammarslagen från trenne tätt vid hvarandra
liggande bruk, från hvilkas skorstenar gnistorna lyste under den mörka vinternatten. Det var en äkta
nordisk natur, full af kraftig poesi, och inflytandet från denna omgifning gifver sig tillkänna öfverallt i Geijers
personlighet och arbeten. Framför skaldons och häfdatecknarens anspråkslösa barndomshem är sedan
tretio år tillbaka rest en enkel minnessten, som förkunnar att den storo mannen här först sett dagens ljus.
Strax här nedanför synes den täcka Äljagården med sin tornprydda villa, och så följa gårdarne
allt tätare efter hvarandra längs elfven, som också vid Mölnbacka gör ett ansenligt vattenfall. Der har man
åter en af dessa på en gång sköna och egendomliga vermländska utsigter. Vid det natursköna Deijfors
finner man åter ett vattenfall och slutligen påträffar man vid Forshaga Klarelfvens sista fors. Här ligger
Klarafors’ trämassefabrik, ett af vårt lands största industriella företag af detta slag.
På stora Bergslagsbanan eller Östra Vermlands jernväg kommer man till Filipstad och är så midt
inne i Vermlands bergslag.
Få städer i vårt land kunna berömma sig af ett så naturskönt lägo som den lilla bergslagsstaden,
och vill man taga en öfverblick af dess omgifningar, samt skåda en af do vackraste utsigter
bergslagen har att uppvisa, då skall man bosöka det nordost om staden belägna Hastaberget eller än hellre
Storhöjden. Härifrån skådar man milsvidt åt nästan alla sidor. Strax nedanför mot söder ligger
Daglösens väna vattenspegel, under det att Fernsjön och Lersjön med do många bugterna och vikarna följa mot
vester. Staden med sina byggnader ser ut som en liten leksak, der han framblickar mellan trädkronorna.
Mot öster utbreder sig Yngens ganska vidsträckta yta, under det att blåögda skogstjärnar här och der
titta upp ur dalarnes djup. Höjd stiger öfver höjd åt alla sidor, så långt blickarne kunna nå, de längst
bort liggande åsarne förtonande i himmelens blå. Och mellan dessa synkretsers gränser och åskådaren
ligger en tafla af rikaste vexling till form och färg, helst när hon ses i strålande solljus. De närmast
stående barrträden med sin mörka grönska och björkarne med sin ljusare drägt bilda här den förgrund,
till hvilken åkertegarne, skogsdungame och vattendragen med sina otaliga inskärningar ansluta sig i
vexlande, genom afståndet dämpade färger.
Öfverallt omkring Filipstad finnas hyttor, bruk och grufvor i snart sagdt otalig mängd, ehuru
många af dessa verk blifvit de senare åren nedlagda. Söder ut ligga sålunda Gammelkroppa, Bjurbäcken
med sina väldiga slussbyggnader, de betydliga Storforsverken; mot vester finnes Brattforshyttan, norr ut
Persbergs, Tabergs och Nordmarkens gruffält, Långbanshyttan, Lesjöfors och Rämen med flere.
Vägen i bergslagen är intet kammargolf, det märker man redan strax vid Filipstad. Dugtiga
backar med de vackraste utsigter från krönen och bråddjup nedanför träffar man på som oftast. Men
hästarne äro säkra, och fruktan behöfver man ej känna. Längs vägarne löpa egendomliga stängsel, bildade
af nedslagna störar, sammanflätade med ståltråd, som erhållits af upprepade, kasserade gruflinor. Talrika
blänkande slaggstycken, som glänsa på de af spilda kol svärtade vägarne, tillkännagifva, att man är i
bergslagen. Derom påminna ock de långa, genom stänger med hvarandra förbundna, flegmatiskt svängande,
på stolpar hvilande träarmarne, som litet emellan korsa vägarne. Detta är »konster», som sätta i rörelse
pum-parne, hvilka uppfordra vattnet ur grufvorna. Konsterna drifvas af vattenfall, hvilka stundom befinna sig
på bortåt en fjerdingsvägs, stundom än längre afstånd från grufvan, men genom stångledningen flyttas kraften
till den plats, der hon behöfves. Så ser man långa linor, hvilka rulla öfver på stolpar hvilande hjul; det
är »spel», som ur grufvorna uppfordra malmbaljorna, ett ord, som i grufspråket förvridits till »bäljarne».
Reser man norr ut från Filipstad, öppnar sig efter bortåt en mils färd en vidsträckt vattenspegel:
det är Yngen. Om en stund ser man en vid dess strand liggande långsträckt kulle. Man åker uppför
densamma och finner sig snart omgifven af ett intrassladt nät af konster och spel. Väldiga stenhögar
synas nedåt sjöstranden, stora hjul gnissla i de här och der uppbyggda husen, vagnar rulla fram på högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
